tisdag 11 september 2012

Mitt tal från minnesmanifestationen i Växjö

Nedan följer mitt tal som jag höll på minnesmanifestationen för Kenny Malmberg. Talet finns filmat, men då både kvalitén på filmen och ljudet på plats var mindre bra så väljer jag att publicera det i text.

Till att börja med så vill jag tacka arrangörerna som har gett mig äran att tala här i kväll.

Jag vill även påpeka att jag inte kände personen Kenny Malmberg. Jag kommer därför inte att stå här och berätta om vackra minnen som gör honom levande. Däremot så vill jag tillstå att jag sörjer med er som kände honom, som älskade honom. Ni som minns Kenny Malmberg för den han var.

För ett år sedan så var jag här i Växjö. Då, som nu, hade människor kommit för att gemensamt manifestera att Kennys minne lever vidare. Facklorna lös upp septembermörkret och vid slutdestinationen så betonade Kennys vän, Jimmy, att han aldrig ska försvinna in i statistiken. Kenny, om du nu hör mig, så vill jag bara berätta för dig att du inte har blivit en siffra, du har inte blivit ett bortglömt offer. Du är närvarande, och detta tack vare de fina människor som du hade runt dig.
Det är en dyster anledning som har gjort att vi har samlats här i kväll, men så ser verkligheten ut. Tyvärr så är det så, att svenskfientligheten och dess konsekvenser, på ett eller annat sätt, har blivit alltför vanligt förekommande i människors vardag. Det upprör, det sårar och det tar liv ifrån oss.

Alla offer kommer dock inte att bli ihågkomna på samma sätt som Kenny. För varje år som går så växer skaran av brustna hjärtan, sörjande föräldrar och gråtande barn. Det kan helt enkelt summeras som en folklig tragedi. Vi kan dock alla göra små saker, dels för att hedra alla de fallna och dels för att förebygga att flera faller offer.

Samtidigt som jag ser denna manifestation som en yttring för sorg och saknad, så ser jag den också som en protest mot den fientlighet som mördar, våldtar, misshandlar och skändar svenskar på löpande band. Det är en fientlighet som applåderas av etablissemanget, något som i sin tur skickar en signal, ett budskap som antyder att det är helt i sin rätt att attackera svenskar.

Om vi räds att se till de bakomliggande orsakerna som skapar dessa svenska offer, så kommer svenskfientligheten aldrig att upphöra. Därför så måste vi vara på det klara med att vi måste ingjuta mod i oss själva, samtidigt så måste vi hjälpa andra att se och förstå. Ingen annan kommer att rädda situationen åt oss. Därför är det alltid lika viktigt att protestera mot detta våld, detta våld vars politik det är sprunget ur måste fördömas, detta våld vars spelplan är vårt land och således allas vårt ansvar.

Att arrangera minnesmanifestationer, tända ljus och berätta fina minnen och sörja alla dem som har fallit offer är hedervärt, och detta skall vi givetvis fortsätta med. Fast någon gång så måste det vara nog, någon gång så måste vi på allvar säga ifrån och få ett stopp på det hat som varje dag riktas mot oss som folk.

Jag ser det som ett sundhetstecken att många har kommit hit för att vandra tillsammans som lysande själar i denna mörka tid. Genom att vara här så visar ni att ni bryr er och ni skickar samtidigt en signal till etablissemanget som förmedlar att det fortfarande finns modiga svenskar som vägrar att hålla käften. I den aspekten så är ni föredömen, och jag önskar att ni fortsätter att vara föredömen, även efter denna manifestation.


Relaterat

Inga kommentarer: