Intervju om att leva med CP-syndrom

Niklas är 21 år och har syndromet CP. I en intervju så berättar han om sitt funktionshinder, samhällets bemötande och sina drömmar. Trots att han är en trevlig, social och härlig person så drabbas han negativt av olika fördomar och samhällsregler.

För några år sedan så gick jag på samma gymnasieskola som Niklas, som egentligen heter något annat. Han var social och riktigt trevlig. Jag kommer ihåg att han alltid hälsade och tyckte om att byta några ord. I dag har jag lite sporadisk kontakt med honom och under dagen så har jag gjort en intervju med honom för att lyfta fram både Niklas och andra funktionshindrades situation i samhället. Tyvärr så florerar många fördomar och politikerna har skapat regler för att stoppa in funktionshindrade i olika fack, där de ses som misslyckade redan på förhand. Till exempel så berättar Niklas att Försäkringskassan ville förtidspensionera honom redan två veckor efter studenten, trots att han då hade ett arbete.

Jag vill även passa på att tipsa alla arbetsgivare om att det finns en riktigt trevlig ung man som är arbetssökande just nu, och som mer än gärna vill visa vad han går för. Hör av dig vid intresse så förmedlar jag kontakten.

Berätta lite om dig själv, ditt liv och ditt funktionshinder.
Jag är en 21-årig kille med CP-syndrom på höger sida, något som jag fick vid 8-9 års ålder. Efter en operation så blev handen så bra som läkarna hade trott och jag fick en logoped som tränade mig, något som hjälpte mycket. Än i dag så kan handen bli bättre genom träning och rörelse.

Åren gick och mitt högerben blev sämre. När jag började högstadiet så började folk titta snett på mig, och mobba mig bland annat genom att säga ”gorilla går illa”. Jag fick gå på många besök hos läkare/kirurger som skulle operera min fot, men flera gånger så klantade dom bort provresultaten och jag fick göra om det. Vändningen kom, då jag fick ett brev ifrån överläkaren/kirurgen. I brevet stod att de skulle operera benet och vrida knäet rätt, så jag inte går utåt. Resterande tid på högstadiet så hörde jag inte lika ofta de nedsättande kommentarerna, eller vilken annorlunda människa jag var.

På gymnasiet så träffade jag många utav mina nuvarande vänner och fick inte höra något negativt om vare sig mig eller mitt handikapp. Jag fick möjligheten av Vimmerby Gymnasium att träna upp mitt funktionshinder på skoltid genom specialidrotten. Detta är något som jag verkligen är glad över eftersom att jag aldrig skulle varit där jag är idag utan det.

På min fritid så försöker jag vara så aktiv jag kan. Gymmar två gånger i veckan, spelar mycket golf och tennis plus att jag går cirka fem kilometer minst fyra gånger i veckan.

Hur har tiden varit efter gymnasiet?
Tiden efter gymnasiet har varit jobbig, speciellt när det handlar om att söka jobb. När jag skriver att jag är CP så tror många arbetsgivare att jag sitter i rullstol och inte klarar av att jobba. När jag ringer runt och frågar hur jag ligger till med min ansökan och samtidigt berättar att jag är CP så har det hänt flera gånger att de skrattar åt mig och lägger på luren.

Därför har jag nu omformulerat ordet CP till en högersidig hemiplegi (funktionsnedsättning). Efter det så har det blivit bättre. Mina referenser från tidigare anställningar har inte ens nämnt att jag har en funktionsnedsättning, och ser därmed att jag har en arbetskapacitet som är likvärdig andras.

Vad skulle behöva göras för att förändra den negativa synen på CP-skadade?
Man skulle behöva öka förståelsen för olika funktionshinder. Detta eftersom att det finns enormt många fördomar i samhället, på alla plan. Redan två veckor efter gymnasiet så fick jag brev från Försäkringskassan där det stod att jag skulle bli förtidspensionär, fast jag då hade arbete.

Som det är nu så erbjuder sig Arbetsförmedlingen att betala 60-80 procent av lönekostnaderna till det "stackars" företag som anställer mig. Detta bara för att det står CP i mina papper.

Jag ville absolut inte bli dömd som totalt inkompetent till arbetslivet och därmed ofrivilligt vara en börda för samhället. Det jag gjorde var att streta emot och det tog över tre månader innan jag fick rätt och under tiden så fick jag träffa personer som skulle ta hand om mig. Många CP-skadade och funktionshindrade vågar inte sätta emot och tror inte det ska hjälpa att bråka/tjafsa, så många nöjer sig hellre med att "bli behövd av någon annan" för att på så sätt skapa arbetstillfällen för assistenter som jobbar med funktionshindrade.

Folk skulle behöva träffa funktionshindrade för att bryta synen och fördomarna genom att se hur sådana som jag är och verkligen träffa någon som har erfarenheter av detta. Alla funktionshindrade har en möjlighet att arbeta och har minst lika bra kompetens som "vanliga", men att man kanske inte passar för alla yrken

Vad skulle du vilja säga till människor i samhället angående ditt funktionshinder?
Att folk måste försöka förstå att smärta inte går att beskriva med ord, och hur det känns att oftast bli motarbetad och inte trodd för det man kan eller har gjort. Jag vill helt enkelt bli bemött som en vanlig människa, som någon som man respekterar och inte ser ned på.

Tidigare hade jag epilepsi och det kunde resultera i att jag blev lättirriterad på olika saker som tex. när någon smällde i dörrar. Många förstod inte att detta berodde på mitt handikapp.

Vad önskar du dig mest av framtiden? Hur ser ditt liv ut om fem år?
Till att börja med så önskar jag mig ett jobb som jag trivs med och där jag blir respekterad för den jag är. Jag hoppas även att förståelsen för funktionshindrade skall öka i samhället. Att man ser möjligheter istället för problem.

Om fem år är jag förhoppningsvis den där butikschefen som var totalt utdömd av samhället, samtidigt som jag ger funktionshindrade chansen i arbetslivet. Att hjälpa dem att göra något som dem tror på, men som samhället förhindrar dem att förverkliga.