Partiet i kri(s) tror på nystart

Socialdemokratin är i kris. Sedan valförlusten år 2006 och Göran Perssons avgång så har tillståndet i partiet blivit allt sämre. Under Mona Sahlins ledarskap så har partiet gjort det sämsta valet någonsin och läget är kaosartat. Nu skall Håkan Juholt samla ihop resterna av det forna arbetarpartiet och mobilisera för valseger år 2014. Lyckas han?

Som jag själv kommer ihåg det så började den negativa trenden i samband med valet år 2006. Den dominante Göran Persson hade styrt partiet sedan år 1996, och på sätt och viss så kan jag tänka mig att många kände en viss trygghet i hans ledarskap. I samband med valrörelsen år 2006 så började Perssons engagemang att svikta. Samtidigt så kraftsamlade borgarna som två år innan valet hade bildat Allians för Sverige. Att sossarna förlorade valet var därför ingen direkt överraskning.

Socialdemokraterna - ett parti i kri(s).

Partiet hade förlorat mot en enad borgerlighet och Persson deklarerade sin avgång, något som var fullt nödvändigt för partiet. Han lämnade ett stort tomrum efter sig, ett tomrum som nu skulle fyllas av en efterträdare. Vem det än skulle bli så var utmaningarna många. Den nya partiordföranden skulle behöva stora mängder av självförtroende, styrka och framtidstro för att stabilisera partiet inför kommande prövningar. Efterträdaren som valdes klarade dock aldrig av detta, utan försatte partiet i en än sämre situation.

Inför valet av ny partiordförande så höjdes röster om att det var dags för en kvinna att leda partiet. Efter att flera tänkbara kvinnliga kandidater tackat nej så återstod egentligen bara en, nämligen Mona Sahlin. Hon valdes år 2007 till Perssons efterträdare tillika sossarnas första kvinnliga partiordförande.

För mig är det fortfarande helt obegripligt hur hon kunde vinna stöd för att leda partiet, säkert är dock att hon inte valdes på grund av lämplighet. Jag antar att det handlade om att sossarna ville bevisa sin feministiska böjelse och intalade därför sig själva att det skulle kunna bli bra. Valet av Sahlin har dock bevisat att könskvotering och annat feministiskt trams inte är vidare effektivt.

Mona Sahlin gjorde säkert så gott hon kunde, men det var långt ifrån tillräckligt. Europaparlamentsvalet år 2009 blev hennes första val. Resultatet blev 24,41 procent, något som är det sämsta EP-valsresultatet någonsin för partiet.

I valrörelsen år 2010 så gav Sahlin ett oseriöst intryck, ett intryck som knappast associerades med posten som Sveriges statsminister. Opinionssiffrorna var lika bedrövliga för partiet som förtroendet var för Sahlin själv. Samtidigt så förmedlade partiet en bild av att vara politiskt vilse i pannkakan. Folkrörelsens identitet hade tappats bort och i stället för att utstaka en egen väg så lekte partiet följa John med borgerligheten. Valresultatet stannade på 30,7 procent, ett resultat som är det sämsta för partiet sedan införandet av allmän rösträtt.

Efter valnederlaget så är Socialdemokraterna åter ett parti i kris, om än djupare. Sahlin tvingas att tillsätta en kriskommission som skall hitta förklaringar och analysera tillståndet. Hon inser även att hon själv är en del av problemet och väljer därför i slutet av år 2010 att meddela att hon inte har för avsikt att ställa upp till omval som partiordförande. Hon uppmanar även hela partistyrelsen att ställa sina platser till förfogande. Den korta, men ändå katastrofala Sahlin-eran är således förbi. Frågan är dock vad som komma skall.

Valberedningen börjar arbetet med att vaska fram nya kandidater till ordförandeposten. Hela processen blir dock kaosartad och hårt kritiserad. Efter många turer fram och tillbaka så pressenterades till slut Håkan Juholt, som valdes till ny partiordförande på extrakongressen den 25 mars år 2011. Ropen om en kvinnlig partiordförande verkar ha tystnat efter fyra år med Sahlin i spetsen.

Håkan Juholt har fått ansvaret att återuppbygga det fallande korthu(s)et.

I sitt tal så inledde Juholt med att berätta om vikten av kulturella mötesplatser för att stimulera demokratin. Han påpekade att partiet inte är något företag, utan att politiken utformas tillsammans genom dialoger och möten med vanliga människor. I talet berörde han även situationen för barn och ungdomar och menade att ”bara ett land som på bästa sätt tar hand sin uppväxande generation, tar hand om sin framtid”. Han tog även upp arbetslösheten, privatekonomin och situationen inom partiet. Han menade även att ”tillsammans bygger vi landet. Vi rullar undan stenar på vilka det står ojämlikhet, rasism och diskriminering och röjer väg för ett annat samhälle.”

Håkan Juholt ställs inför en mycket svår uppgift. Han skall samla ihop resterna som återstår av det forna arbetarpartiet. Av resterna skall han bygga ihop en fungerande partiapparat som skall ingjuta mod i skarorna och hopp om ett Socialdemokratiskt Sverige efter valet år 2014.

Till skillnad från Sahlin så har jag fått intrycket av att Juholt är mer av en traditionell sosse, och detta tror jag är viktigt. Om sossarna skall kunna komma tillbaka så krävs det att dem åter finner grundidealen och drar en tydlig skiljelinje mellan dem själva och borgerligheten. Rent spontant så tror jag att Juholt kommer att lyckas bättre än Sahlin. Fokus måste ligga på att stabilisera partiet och hitta tillbaka till den socialdemokratiska politiken, men en valseger år 2014 är långt borta.