Ett besök hos Kvilleken

Den soliga och sköna söndagen den 26 april besökte jag och mitt sällskap den kraftfulla och vackra Kvilleken som ligger strax utanför Vimmerby, bredvid Norra Kvills nationalpark. Eken beräknas vara strax över tusen år gammal, vilket gör att den är Sveriges äldsta träd. Med en omkrets på 14 meter är den också en av Europas grövsta ekar.

Eken ligger vacker belägen i en småländsk naturmiljö, omgiven av hagar och gärdsgårdar. När ögonen skådar dess former och hjärnan betänker allt som den har varit med om så önskar man att man kunde sätta sig i gräset, luta sig tillbaka mot gärdsgården och lyssna på alla dess berättelser. Berättelser om hur våra förfäder kämpade och slet för att klara sig och deras glädje när skörden var bärgad eller festen stundade, berättelser om fallna tårar från barn och kvinnor när tiderna var som hårdast och när krigen var på intåg. Berättelser om glada svenska barn som lekte på ängarna eller gick ner till sjön för att meta. Nog skulle eken ha en hel del sorg att tala om, men även en hel del glädje. Hur som helst så skulle den inte ha så mycket mångkultur eller folkdestruktiva ting att tala om.

Det sorliga med eken är att den är hårt sargad. Till stora delar hålls den vid liv av vajrar och järnband. Kanske vore det bäst om naturen fick ha sin gång och låta eken falla och ta de finaste av minnen med sig ner i marken. Den mark som har ett historiskt band till såväl naturens tillblivelser som våra förfäder. Den mark som vi nationalister älskar och värnar med våra liv. Vår mark är full av minen, full av historia och full av våra tidigare generationer genom vars blodsband vi svenskar lever idag.

Innan dagens äventyr var slut besökte vi även det gamla torpet Skogsberg, av vad det bara återstår ruiner. Torpet var bebott, av 17 olika familjer, från år 1837 till år 1965. År 1970 brändes det ned. Den första som verkade vid torpet var familjen Sven Andersson, hans hustru Anna-Stina Isacsdotter och deras fem söner. Det var en gemytlig dag med besök i den svenska historien. Något jag varmt uppmanar flera att göra.