måndag 21 juli 2008

En generation i rop på hjälp – men vem skall hjälpa den?

Situationen och utvecklingen för ungdomarna i Vimmerby kommun fortsätter att se dyster ut på många håll. Jag är inte vidare förvånad över att det kommer rapporter och undersökningar som gång på gång påvisar ungdomarnas dystra om inte destruktiva situation. Problemen nedan är bara ett urval, men sammantaget så hänger de flesta problemen ihop med varandra. De är alla ett enormt samhällsproblem. Ett samhällsproblem som många föräldrar inte tar ansvar för och som politiker blundar för. Det är en generation som ropar på hjälp, men vem skall hjälpa den?

Bara under det senaste året har det framkommit en rad dystra rapporter som pekar på att allt inte står rätt till. Under år 2007 genomfördes en drogvaneundersökning bland elever i årskurs två på gymnasiet i Vimmerby. Resultatet av undersökningen kom att visa på ett högt nyttjande av olika droger. Ett tidigare inlägg där jag förklarar min syn på det hela och redovisar siffror från drogvaneundersökningen finns att läsa här.

Efter att eleverna som skulle gå ut grundskolan läsåret 07/08 gjort sina ansökningar till gymnasiet framkom det att 59 av 256 elever, alltså nästan var fjärde elev, saknade den kompletta behörigheten för att komma in på någon gymnasial utbildning.

Senast kom en rapport som redogör för skolk-statistiken i landets skolor. Resultatet för Vimmerby visar på att antalet elever som mist sitt studiestöd på grund av skolk har tredubblats på två år. I siffror mätt så innebär detta att hela 27 elever har mist sitt studiestöd bara i år. Under läsåret 05/06 var antalet som miste sitt studiestöd åtta elever. För att en elev skall mista sitt studiestöd skall det finnas en frånvaro på minst 20 % av undervisningstiden under en månadsperiod.

Enligt mig så är problemen ovan en skapelse av dåligt föräldraansvar och dåligt fattade politiska beslut grundade på befängda doktriner. Först och främst så måste föräldrar klara av att ta hand om barnen de skaffar. Vissa lyckas med det, men vissa lyckas inte med det.

Till att börja med så är barn en fantastisk tillkomst av kärlek mellan två personer som förhoppningsvis älskar varandra på riktigt och som är beredda eller måste vara beredda att ta ansvaret för barnet tillsammans.

Ett barn är i ständigt behov av uppmärksamhet och kärlek oavsett om åldern är tre eller 15. Bara för att barnen börjar högstadiet så blir dem automatiskt inte vuxna och kan inte ta ansvar för sig själva helt och hållet. Många föräldrar tycks tro det eller så är dem upptagna med sina egna liv. Får barnen ingen kärlek eller uppmärksamhet i hemmet när de är i tonåren så kommer en del av dem att söka sig till andra saker som ger dem uppmärksamhet medan andra riskerar att gräver ned sig i depressioner. När barn är i tonåren så genomgår dem en period av identitetssökande där dem försöker hitta sig en identitet att identifiera sig med. Detta är dock vanligt förekommande bland de flesta ungdomar. Däremot så kan avsaknaden av föräldraansvaret leda till allvarligare saker än att sonen kommer hem med en tuppkam eller att dottern kommer hem med grönt hår.

Det vuxenvärlden måste inse är att barn och ungdomar inte är vuxna människor. Därför krävs det att föräldrar sätter gränser, ställer krav och framförallt visar omtanke och kärlek till sina barn. En förälder som inte vågar sätta gränser eller en förälder som tror att det går att köpa sina barn med pengar, prylar och alkohol är en dålig förälder och är helt fel ute. För stunden så uppskattar säkert barnet sina föräldrar och tycker att det är tufft att få t.ex. alkohol av sina föräldrar. I det långa loppet är jag dock övertygad om att så inte är fallet. En bra förälder är en förälder som vågar vara hård, rättvis och kärleksfull.

Föräldrar som aldrig berömmer sina barn för att dem har fått vg på ett prov, föräldrar som aldrig undrar hur barnet mår eller hur det går i skolan, föräldrar som aldrig ringer på kvällarna och frågar hur barnet har det, föräldrar som aldrig ställer upp, föräldrar som aldrig ger trygghet eller sätter gränser, föräldrar som aldrig bryr sig om sina barn skapar i många fall trasiga barn. Trasiga barn som känner sig osäkra och som riskerar att hamna i missbruk, skolproblem och kriminalitet.

Är det verkligen detta vi önskar våra barn. Önskar vi oss att våra döttrar skall börja missbruka och kanske ta livet av sig? Önskar vi oss att våra söner skall bli kriminella? Önskar vi att våra barn skall supa sönder sina liv redan i ungdomen? Vill vi att skolan skall ringa och säga att våra barn inte har varit i skolan på en vecka och att betygen inte räcker till för att komma in på gymnasiet? Jag är relativt övertygad om att inga föräldrar vill se sina barn fara illa. Ändå far många barn illa och ingen tycks vilja ändra på det.

Summa summarum blir att vi har ett gigantiskt samhällsproblem. Vi har en hel generation som ropar på hjälp samtidigt som vuxenvärlden har huvudet i sanden. Med en avsaknad av föräldraansvar, barnuppfostran och kloka politiska beslut riskerar vi att förlora en hel generation till samhällets trasiga baksida.

Våga vara föräldrar och se till att ta hand om era barn!

6 kommentarer:

Anonym sa...

Du har en vacker och sund syn på hur en relation mellan föräldrar och deras barn skall se ut. Det är inte ofta man "träffar på" människor med gemensamma åsikter...


väldigt fint skrivet!!!

Rasmus Gårdebrink sa...

Tack för det. Barnuppfostran i samhället har tyvärr försämrats oerhört. Oavsett vad vissa politiker anser så är detta en politisk fråga.

Hela samhällskulturen måste ändras och människor måste börja öppna ögonen och se sig omkring. Idag är det status, konsumtion och egoism som de flesta har i tankarna när det istället bör vara omtanke, kärlek och respekt.

Hur som helst så måste det till en förändring i samhället. Såg vi någon förändring när vänsterblocket styrde? Nej, det gjorde vi inte. Ser vi någon förändring när borgarna styr? Nej, det gör vi inte.

Så länge människor inte kan inse att räddningen inte ligger hos varken vänster- eller högerblocket så kommer vi att få leva med dessa problem och de kommer att bli värre. Är det vad vi vill?

Anonym sa...

Hej igen...

håller med, vi måste ha förändring och visst är detta en politisk fråga fast jag anser nog att det största ansvaret ligger hos föräldrarna! Dom som skaffar barn får ta ansvaret.. trots att jag håller med dig när du skriver att vi behöver mer kärlek, respekt och omtanke så anser jag att vi är ganska långt ifrån det hela...man blir mer eller mindre besviken hela tiden så att man nästan får hålla det för sig själv och göra det bästa man.

Vad gäller politik så finns det nog inte något parti som kan allt ställa "rätta"... jag antar att med ordet räddning så syftar du på nd?
Jag hoppas bara att ni inte anser invandrare som en del av problematiken...

Förmodligen kommer det bli värre, tyvärr! Rädddningen är nog omtanke, kärlek, respekt...

om det ändå fanns en konkret och rätt lösning på eländet eller hur?

Rasmus Gårdebrink sa...

Visst är det så att ansvaret ligger hos föräldrarna då det är föräldrarna som skall stå för kärleken, tryggheten och kraven i uppfostran.

Däremot så går det inte att komma ifrån att det är de politiska besluten som skall underlätta för föräldrarna. Detta kan gälla mycket som bland annat att erbjuda olika modeller på barnomsorgen som tex. vårdnadsbidrag och förskola, se till att det finns ett brett utbud av aktiviteter för föräldrarna och deras barn när de är små och till barn och ungdomar i en äldre ålder, erbjuda en bra skola, erbjuda stöd till barn, ungdomar och föräldrar etc.

När det gäller frågor om uppfostran så tror jag att både invandrarföräldrar och svenska föräldrar har bekymmer. Jag tror att problemen är skapade av ett dåligt system, ett dåligt system som dessutom har skapat mångkultur och mångkultur är inte bra för någon.

Anonym sa...

hej igen,
håller med om det mesta men jag har dock en fråga?

exakt vad är din definition av ordet mångkultur?? du behöver kanske inte påpeka din negativa inställningen till det då jag uppfattat det men jag det verkar som att jag har missat något..kanske om du förklarar vad mångkultur egentligen innebär så förstår jag...
tack på förhand.

Rasmus Gårdebrink sa...

För mig är definitionen av mångkultur ett samhälle eller ett område som vars gränser innehåller många olika etniska grupper samt till dessa tillhörande tex. kultur och religion.
I Sverige är mångkulturen ytterst påtaglig då den också stöds av tex. regering, riksdag och media.

Alla våra sju riksdagspartier är för mångkultur och detta har bevisats genom bland annat Europas största invandring samt att andra etniska grupper skall få sina rättigheter tillgodosedda mer än de människor som har den största rätten till området Sverige, nämligen svenskarna.

Jag är av den uppfattningen att mångkultur aldrig kan fungera i ett samhälle. Genom mångkulturen har vi idag människor från, i princip, hela världen. Dessa har sina egna kulturer, religioner, seder, traditioner, språk etc. När dessa sedan skall samsas på ett litet område så uppstår helt naturligt konflikter. Det är inte så konstigt då kontrasten är så uppenbar. Exempelvis så skiljer sig sharialagar väldigt mycket i jämförelse med våra lagar etc. Synen på vad som anses rätt respektive fel varierar således.

Riksdagspolitikerna är dock av en annan uppfattning då de anser sig kunna integrera in alla invandrare i det svenska samhället. Jag tror dock inte att alla invandrare vill integrera sig i det svenska samhället. Jag tror att människor från tex. Irak är stolta över deras identitet och kultur och således inte vill integrera sig och bli några låtsas svenskar.
Skulle politikerna mot all förmodan lyckas med sin integration så är det vi svenskar och vår kultur som drabbas hårdast. Svenskarna har ett hemland och det är Sverige. När väl vårt folk och vår kultur börjar försvinna så kan vi inte likt irakierna besöka ett land där det finns massor av svenskar och där den svenska kulturen fortfarande finns kvar.

Att människor eller etniska grupper har olika kulturer är inget negativt utan något positivt som bör bevaras. Mångkultur riskerar att begränsa den folkliga och kulturella mångfald som vi har i världen.