Kommentar till förödelsen i Gaza

Så, det har nu gått över en vecka sedan Hamas inledde den blodiga al-Aqsastormen mot Israel. Efter detta har Israel valt att stänga in Gazas invånare, blockera all införsel av livsviktiga förnödenheter och samtidigt duscha området med bomber. Förödelse, blod och död.

I Sverige har reaktionerna på den här händelsen varit anmärkningsvärda, men inte alls förvånande. Det är uppenbart att människor saknar kunskap om konflikten och dess historia. Vissa tycks tro att konflikten startade i lördags, helt oprovocerat. I min egen kommun, Vimmerby, så har de lokala sverigedemokraterna föreslagit att Israels flagga ska hissas framför kommunhuset. En symbolisk gest till det judiska folket samtidigt som landet begår krigsbrott och bombar sönder arabiska barn och ambulanser.

I samma stund som Israel bedriver ett pågående blodbad, så är det tyst i väst. Det finns inte längre utrymme att stå upp för mänskliga rättigheter och internationella lagar när det har blivit populärt att uppvisa motsatsen. Samtidigt har USA valt att skicka hangarfartyg, ammunition och sin judiske utrikesminister till Mellanöstern för att Israel ska få trasa sönder Gaza utan utomstående motstånd. Vi lever i en tid där fredsduvan har slaktats.

Vem har den moraliska rätten på sin sida i den här konflikten? Mitt perspektiv är att Palestina har rätt till frihet, rättvisa och att försvara sig mot Israels olagliga ockupation och fientliga trakasserier. Israel har själva skapat en stark vilja bland palestinierna att slå tillbaka mot förtrycket. Vissa kallar det terrorism, jag ser det som en naturlig handling.

Som det ser ut nu så kommer västvärlden inte att bemöda sig med diplomati för att trappa ned Israels attack. De kringliggande arabstaterna är splittrade. Utöver sporadiskt motstånd från Västbanken så återstår Hizbollah och frågan är om de kommer att aktivera något motstånd de närmsta dagarna. Om så skulle ske så har vi en helt ny situation. Israel kommer dock inom kort att påbörja sin markinvasion av Gaza. Hur det egentliga slutmålet ser ut återstår att se, men det känns fullt möjligt att det skulle kunna bli en slutgiltig ockupation.

Som avslutning vill jag påminna om att det här handlar om så mycket mer än en isolerad konflikt i Mellanöstern. Det är något som just nu påverkar och samtidigt delar stora delar av världen. Det är en konflikt där USA och Israel gör allt för att upprätthålla sitt degenererade grepp över världen. Ur ett nationalistiskt narrativ så anser jag att det är ytterst viktigt att ta ställning i den här konflikten, att ta ställning mot förtryck och civilt dödande. Att ta ställning mot USA, Israel, dess allierade och allt dem står för. Att ta ställning för frihet och en värld av fria nationer.

Islamiseringen och det politiska hyckleriet

I går stannade tiden upp i Västvärlden. Detta efter en islamistisk attack mot ett satirmagasin i Paris, en attack som krävde flera dödsoffer. Det politiska etablissemanget har sökt hantera den uppstående situationen, men det enda de har lyckats med är att uppvisa hyckleri.

Efter attacken så har politiker, journalister och invandringsliberaler runtom i Europa framträtt som chockade, samtidigt som de har sökt överträffa varandra i att fördöma och ta avstånd – precis som att de vill framställa sig själva som oskyldiga och godhjärtade.

Frågan är om de verkligen är förvånade över att islamister – återigen – slår till på Europeisk mark? Islamisterna är trots allt inget annat än ett symptom på deras eget agerande – ett symptom som riskerar att dränka än fler oskyldiga européer i politiskt korrekt blod.

I decennier har muslimer invandrat till Europa, samtidigt som politiker, journalister och andra individer utan ansvarskänsla har hejat på och välkomnat dem med öppna hjärtan. Muslimerna har, i flera Europeiska länder, givits goda förutsättningar för att bygga en grund – eller egna små samhällen. Detta har splittrat den europeiska gemenskapen, då grupper med skilda värderingar har uppstått inom samma landområde.

Samtidigt som denna invandring har skett så har Europeiska länder varit krigförande i muslimska länder som Irak och Afghanistan. Vissa muslimer har sett detta som en krigsförklaring mot den muslimska världen och radikaliserats – i Europa.

Hur många radikaliserade muslimer som i dag finns i Sverige och Europa, samt hur många av dessa som är beredda att genomföra attacker är svårt att säga. Känt är dock att ett betydande antal muslimer, bosatta i Sverige och övriga Europa, ständigt åker fram och tillbaka för att stödja diverse islamistiska grupperingar världen över. Det går att skriva mycket om detta, men om vi koncentrerar oss till Sverige så finns det ett grundläggande problem – den politiska korrektheten.

Den politiska diskursen i Sverige har kommit att bli så enkelspårig att det i stort sett har blivit allmänt oacceptabelt att kritisera, eller ha en avvikande åsikt beträffande vissa frågor – i detta fall allt som har med Islam att göra – och i förlängningen hela det mångetniska samhället. Detta har gett upphov till en situation där faktiska problem hellre sopas under matta och tystas ned än lyfts upp och diskuteras.

I Sveriges regering sitter Mehmet Kaplan, som anklagats för islamism och gjort diverse uttalanden i samband med att ämnet kommit upp på agendan. Detta är anmärkningsvärt och en triumf för mer radikala muslimer, då de i Kaplan har en individ som, direkt eller indirekt, för deras talan från en uppsatt position – alltså ett slags legitimerande av islamism. Vad gäller Kaplan så undrar jag fortfarande vad han har för tankar kring attacken i Frankrike – av någon anledning så dröjer hans kommentar.

När det gäller attacken i Frankrike så har flera svenska mediepersoner och ministrar kommit att haka upp sig på en annan sak; nämligen att den kan ge upphov till nationalistiska och invandringskritiska strömningar. Detta bevisar bara deras oförstånd och bekräftar deras hat mot svenskar och andra europeiska folkslag som vill slå sig fria.

När Stefan Löven och andra svenskfientliga personer nu pratar om vikten att försvara demokrati och yttrandefrihet så går det inte att betrakta som annat är lögn och hyckleri. Skulle så inte vara fallet så skulle vi redan i dag ha en öppen och nödvändig debatt på allas lika villkor, men det har vi inte. Ett flagrant exempel är kanske behandlingen av Sverigedemokraterna och den så kallade decemberöverenskommelsen. De spottar nästan en miljon människor i ansiktet – och detta är knappast värt att betrakta som ett försvar av demokrati och yttrandefrihet.

Vad gäller muslimerna som uppehåller sig i Sverige så är givetvis inte alla islamister, men det saknar betydelse – för de har inte i Sverige att göra.

PEGIDA – en intressant strömning i tiden

Det är något som händer i Tyskland. Tusentals människor har de senaste veckorna gått ut på gatorna för att demonstrera mot massinvandring och islamisering. Tendensen är tydlig; demonstrationerna blir större, opinionen ger dem rätt och etablissemanget känner oro.

Företeelsen, eller organisationen, som ligger bakom demonstrationerna på de tyska gatorna kallar sig för PEGIDA – (Patriotische Europäer Gegen die Islamisierung des Abendlandes). På svenska; Patriotiska européer mot islamiseringen av Väst. De förklarar att de använder sin rätt till yttrandefrihet och påpekar att de vare sig är politiskt korrekta eller bugar för mainstreammedia.

Organisationen inledde sina demonstrationer i Dresden slutet av oktober, och har sedan dess, bortsett från ett tillfälle, gått ut på gatorna varje måndagskväll. Vid starten samlades drygt 300 personer, i går var siffran runt 20 000 demonstranter. Tilläggas bör att demonstrationerna har spridit sig till flera andra städer, däribland Bonn, Köln och huvudstaden Berlin.

Denna utveckling har givetvis skapat stor oro hos det tyska etablissemanget, inte minst då ett vanligt förekommande slagord bland deltagarna är Wir sind das Volk (Vi är folket). Angela Merkel, Tysklands förbundskansler, fördömde starkt demonstrationerna i sitt nyårstal och menade att organisatörerna har kalla hjärtan som ofta är fulla av fördomar och hat. Merkel har dock ett problem – nämligen opinionen.

Enligt en färsk undersökning, gjord av det tyska magasinet Stern, så finns det en betydande opinion som ger PEGIDA rätt. Hela 13 procent av de tillfrågade uppgav att de skulle delta i en demonstration om den anordnades i deras egen stad och 29 procent uppgav att de anser att islams inflytande är så pass stort att demonstrationerna behövs. Dessutom så ökar ständigt stödet för organisationens Facebook-sida, i skrivande stund är det närmare 110 000 som gillar den.

Rent politiskt så är PEGIDA en reaktionär organisation, i alla fall enligt deras program som består av 19 punkter. Aningen förenklat så kan PEGIDA kanske ses som ett utomparlamentariskt alternativ till Sverigedemokraterna. Dock så tycks organisationen fungera som en samlande kraft för alla invandringskritiker – allt ifrån vanliga medborgare till medvetna nationalister. En tysk vän, tillika nationalist, som jag har talat med anser att demonstrationerna är toppen.

Att dessa demonstrationer har uppstått just nu är kanske inte så överraskande då dessa idéströmningar ligger i tiden, inte bara i Tyskland utan i hela Europa. En omfattande invandring har skapat en kritisk opinion, en opinion som ständigt växer och ventilerar sig.

Huruvida PEGIDA kommer att utvecklas återstår att se. Jag ser dock positivt på initiativet och hoppas att det kan leda till något gott som även kommer att förena och inspirera invandringskritiker i andra länder. Något som verkligen imponerar är att tyskarna väljer att gå ut på gatorna i stället för att sitta hemma vid datorerna och gnälla över hur dåligt allt är. Det är något som vi svenskar bör lära av, punkt slut.

Bra initiativ av Aktion för Sverige angående Syrien

Aktion för Sverige har tagit ett initiativ för att balansera upp de västerländska mediernas subjektiva nyhetsförmedling om den pågående konflikten i Syrien. Genom enklare informationsblad och affischer så beskrivs konflikten ur en helt annan synvinkel.

Sedan en tid tillbaka så har en konflikt pågått i Syrien. Genom västerländska medier så har vi fått det berättat för oss att konflikten handlar om en ondskefull Assad-regim som med alla medel försöker krossa de folkliga protester och uppror som uppstått. Ungefär samma rapportering som förmedlades från flera länder under den så kallade arabiska våren.

Informationsmaterial utskickat från Aktion för Sverige.

Frågan är dock om den bild som de västerländska medierna vill förmedla verkligen stämmer överens med verkligheten? Organisationen Aktion för Sverige menar att mediernas rapportering är felaktig, och att det är USA och Israel som ligger bakom upproret i Syrien för att störta president Assad.

Organisationen informerar om att den understödda proteströrelsen är ämnad att ge en förevändning för en militär intention mot Syrien, precis som i Libyen då Kadaffi störtades med hjälp av bland annat USA och Nato.

Det finns alldeles för många tecken som tyder på att det inte alls handlar om någon fredlig proteströrelse i Syrien. Utan att det snarare handlar om en uppgjord plan finansierad och understödd av utländska makter som går ut på att störta den nuvarande presidenten. Samtidigt så bygger medierna upp en opinion som i förlängningen skall ge förståelse för ett militärt ingripande, precis som i Libyen.

Aktion för Sverige har tidigare tagit fram fina informationsblad om olika kampanjer, bland annat om Libyen. Denna gång så är det svartvita utskrifter, något som är synd men det är bättre än inget. Har du inte fått något utskick, så kan du höra av dig till organisationen.

Ta gärna del av länkarna nedan för intressant information angående konflikten i Syrien.

Länkar

Aktion för Sverige - USA och Israel ligger bakom terrordåden och upproret i Syrien för att störta den syriska regimen

Fria Tider - Syriens demokratiaktivister var västerländsk bluffrörelse

Gärningsmannen i Norge är på intet sätt nationalist

Under fredagen så skakades vårt grannland Norge av två fruktansvärda händelser som i skrivande stund har tagit 92 människors liv. En 32-årig misstänkt gärningsman har gripits och som av etablerade medier framställs som nationalist, detta är dock inget annat än lögn.

På fredag eftermiddag så exploderade flera kraftiga bomber i anslutning till regeringskvarteren i Oslo. Explosionerna resulterade i sju döda och flera skadade samtidigt som flera byggnader förstördes. En tid efter bombattentatet så började en gärningsman iklädd polisuniform att skjuta på ön Utøya i nordvästra Oslo. På ön arrangerade AUF, den norska motsvarigheten till SSU, ett politiskt läger för omkring 600 ungdomar. Skottmassakern på Utøya har tagit 85 människors liv och flera är skadade.

Mina tankar går till våra norska grannar.

I det mediala efterspelet så har den gripne gärningsmannen, Anders Behring Breivik, framställts med olika epitet som för tankarna till nationalism. Flera medier har även gått ut och menat att han är nationalist. Detta är inget annat än en patetisk lögn för att skapa ett legitimt tillfälle att attackera nationalismen som ideologi på. Detta görs nu i stor skala, inte minst då svenskfientliga individer släpps fram i rampljuset av medierna för att sväva ut i sina tvivelaktiga analyser. Givetvis så vill dessa söka få människor att tro att dåden är skapade av en nationalist, för att på så sätt avskräcka gemene man från nationalismen som växer i Europa som en motpol mot det liberala och mångkulturella samhället.

Om detta är lögn, vad är då sanningen? Sanningen är den att gärningsmannen är en drivande sionist/pro-Israel, frimurare och kristen islamkritiker. Han har tagit tydlig ställning för Israel och för den judiska organisationen EDL. Han har kritiserat etnisk nationalism och nationalsocialism, som han anser vara hatisk och vara för mycket vänster i förhållande till hans egna marknadsliberala åsikter. Han betecknar sig som kulturkonservativ och antirasist samtidigt som han tar avstånd från den etniska betydelsen.

Vi kan alltså konstatera att gärningsmannen på intet sätt är nationalist, punkt slut. Däremot så kan vi hitta dessa tendenser i Sverigedemokraterna samt i liknande kulturkonservativa, islamkritiska och pro-Israeliska partier. Gärningsmannen skall ha varit medlem i det norska kulturkonservativa och sionistiska partiet Fremskrittspartiet (FRP) samt i deras ungdomsförbund FPU fram till år 2007.

Svenska nationalister är mycket kritiska till SD (som har flera drivande sionister på höga positioner) och liknande partier på många punkter, alltså sådant som gärningsmannen har uttryckt stöd för. Främst handlar kritiken om att dessa partier negligerar etnicitetens betydelse och välkomnar främmande etniciteter så länge som dessa tar till sig den inhemska kulturen. Kritiken riktar sig också mot liknande partiers fullständiga stöd för terrorstaten Israel och för att de blundar för de verkliga problemen och orsakerna som har föranlett och föranleder den negativa samhällsutvecklingen som tär på vårt folk.

En spekulation till motivet bakom attackerna grundar sig i gärningsmannens sionistiska sympatier. Veckan före attentaten så meddelade Arbetarpartiet, norska motsvarigheten till Socialdemokraterna, att de är beredda att erkänna en palestinsk statsbildning. Tidigare har Arbetarpartiet meddelat att Palestina skall få en egen ambassad i Oslo. Detta är två saker som bör uppröra en drivande sionist, som gärningsmannen faktiskt är. Påpekas bör även att den norske utrikesministern besökte AUF-ungdomarna på Utøya dagen innan attackerna. Då krävde ungdomarna en bojkott av Israel och banderoller hade tillverkats med budskapet. Det är alltså mycket möjligt att motivet är den kritiska hållning som Arbetarpartiet och AUF hade tagit mot Israel och den judiska ockupationen av Palestinska områden.

Jag bekänner mig själv som nationalist, alternativt etnonationalist eller etnopluralist. Detta bör således betyda, enligt medierna som kallar gärningsmannen för nationalist, att jag delar samma uppfattningar och sympatier som honom. Detta kan dock inte vara mer missvisande då jag står för helt andra värderingar och uppfattningar. Jag kämpar för mitt folk, inte emot det. Det är dock för tidigt för att dra några eventuella slutsatser om motivet, gärningsmannen, händelsen och dess bakomliggande orsaker.

Gärningsmannens handlingar må vara galna, men glöm inte att galna individer skapas i galna samhällen. Det liberala samhällets värdegrund med dess mångkultur och mångetnicitet kan aldrig ersätta ett samhälle som är uppbyggt av naturlig nationalism, en naturlig nationalism som innebär kärlek till familj, folk och land.

Länkar
Nationell.nu
Nationell Idag
Artikel angående AUF:s hållning till Israel

Nationell Idag i Sydafrika

En mindre delegation från Nationell Idag befinner sig just nu i Sydafrika. Detta för att rapportera om situationen i landet, ta del av historien och följa olika gruppers arbete för den vita befolkningen. Redan har flera intressanta artiklar lagts upp på hemsidan, artiklar som du knappast kommer att få läsa i etablerade medier.

Artiklarna som hitintills har lagts upp erbjuder läsning om bland annat ett besök i Pretoria, som var huvudstad i den första Boerrepubliken, och vid Voortrekkermonumentet som byggdes för att hedra de boer som gav sig ut i vildmarken för att hitta ett nytt hem bortom det brittiska styret. Många som gav sig i väg gick ett grymt öde till mötes då de anfölls av afrikanska stammar.

NI-delegationen har bland annat besökt ett brittiskt koncentrationsläger, där tusentals boer fick sätta livet till.

I en annan artikel intervjuas Karin Roodt, kandidat för partiet Freedom Front Plus. Vi får även följa med delegationen genom den vita slummen och till ett brittiskt koncentrationsläger där boer placerades och dödades, speciellt barn.

Läs artiklarna nedan:
Nationell Idag i Sydafrika
Voortrekkermonumentet och Pretoria
Intervju med Karin Roodt och besök i Gated Community
Besök i de vita slummen
Besök i brittiskt koncentrationsläger

Håll utkik på Nationell Idags hemsida för kommande artiklar.

Succé för Sannfinländarna

Efter att rösterna har räknats i det finska riksdagsvalet så visar siffrorna på att Sannfinländarna är valets stora vinnare. Innan valet så pekade allt på att partiet skulle öka, men ökningen blev större än väntat och partiet är nu Finlands tredje största.

Sannfinländarna representerar en politik som på senare tid har gått som en våg genom Europa i olika definitioner. Det handlar främst om invandringskritik, EU-motstånd, familjevänlighet, och olika former av nationalism. Att partiet skulle röna framgångar i årets val var således inte överraskande. Överraskande var däremot det enorma stöd som partiet lyckades erhålla, och att de dessutom var väldigt nära att bli Finlands största parti.

Intressant i sammanhanget är att flera kandidater med invandrarbakgrund ställde upp i det finska valet, men ingen blev vald. Flest personröster fick Sannfinländarnas partiledare Timo Soini med 43 212 röster. Valdeltagandet blev 70,4 procent, vilket är 0,5 procent mer än förra valet. Finlands riksdag består, efter valet, av åtta partier. Dessa är följande (siffrorna inom parentes är skillnaden från valet år 2007):

Samlingspartiet – 20,4 procent (-1,9)
Socialdemokraterna - 19,1 procent (-2,3)
Sannfinländarna - 19,0 procent (+15,0)
Centerpartiet – 15,8 procent (-7,3)
Vänsterförbundet – 8,1 procent (-0,7)
De gröna – 7,2 procent (-1,2)
Svenska folkpartiet – 4,3 procent (-0,3)
Kristdemokraterna – 4,0 procent (-0,8)
Källa: svenska.yle.se

Sannfinländarna grundades 1995 efter att Finlands landsbygdsparti avvecklats. Efter Europaparlamentsvalet år 2009 så erhöll partiet ett mandat och sitter med i gruppen Frihet och demokrati i Europa tillsammans med bland andra Dansk folkparti och brittiska UKIP. Sedan år 1997 leds partiet av Timo Soini. Vid förra riksdagsvalet så erhöll partiet 5,4 procent av rösterna. Årets val kan därför inte ses som annat än en stor succé.

Nu återstår en spännande tid för att följa turerna kring regeringsbildandet. Med tanke på det stora stöd som Sannfinländarna erhöll så torde de ha goda chanser att få sitta med i den nya regeringen. Hur som helst så kommer det att bli intressant att följa den politiska utvecklingen i Finland. Detta då Sannfinländarna förhoppningsvis kommer att uppträda som en politiskt inkorrekt vilja i den finska riksdagen, och möjligen även i regeringen.

Det finska valresultatet är ytterligare ett tecken på att Europa, sakta men säkert, håller på att vakna.

Angående Libyen

De etablerade politikerna har dragit in Sverige i ytterligare ett krig, inbördeskriget i Libyen. Enligt ett beslut som togs i riksdagen den 1 april så kan Sverige sätta in åtta Jas 39 Gripen och 250 soldater, flera plan har redan skickats.

Först och främst så vill jag rikta applåder till Sverigedemokraterna som röstade nej till förslaget och till de nationalister från SvP som genomförde en aktion under debatten, genom att hålla upp en banderoll och ropa ut sitt missnöje.

Situationen i Libyen är komplicerad och jag har inte tagit ställning för någon sida, men i vilket fall som helst så bör det vara folket i Libyen som avgör vem som skall styra landet i fortsättningen. Det är inte upp till USA, Sverige, Nato eller någon annan att avgöra genom militära insatser, genom att bomba i den så kallade demokratins namn.

Huruvida det finns något folkligt stöd för ett svenskt deltagande, i samarbete med Nato, är givetvis ytterst tvivelaktigt. Lika tvivelaktigt är det folkliga stödet för det svenska deltagandet i ockupationskriget i Afghanistan, som pågått sedan år 2002. Senast i fredags dödades ytterligare en svensk i Afghanistan.

Tyvärr så har vi alldeles för veka politiker i Sverige. Det är tydligen viktigare att fjäska och ställa sig in hos USA än att stå upp rakryggat för det som är rätt.

Länkar
Marc Abramsson (ND) - Den internationella interventionen i Libyen väcker fler frågor än svar

Relaterat
Många frågetecken kring Sveriges insats i Afghanistan

Obama sviker vallöfte om att stänga Guantanamo-lägret

Trots flera löften om att avveckla och stänga det kritiserade fånglägret på Guantanamo så har fortfarande inget hänt. Nu väljer Barack Obama att prioritera ockupationskrigföring i stället för att följa sina löften.

Redan under valrörelsen så uttryckte Obama kritik mot Bush-administrationens läger på Guantanamo. I en intervju med tidskriften Times i slutet av år 2008 så berättade Obama att planen var att stänga fånglägret inom två år. Denna plan följdes inte. I januari år 2009 så undertecknade Obama till och med en order om att stänga lägret inom ett år. Denna order följdes inte heller.

Fredagen den 7 januari år 2011 så fanns dock chansen att avsätta pengar för att stänga fånglägret, detta genom ett omfattande budgetpaket som skulle antas. Paketet saknade dock formuleringar som skulle göra det möjligt att förflytta och döma fångarna, något som stöttades av en majoritet från både representanthuset och senaten. Obama hade ändå möjligheten att lägga in sitt veto för att på så sätt ändra formuleringarna. Detta var dock något som inte skedde, utan han valde i stället att underteckna det liggande förslaget, då han ansåg det nödvändigt för att finansiera USA:s krig under år 2011. Obama och hans regering har dock uttalat sig kritiskt mot formuleringarna, då de hade velat se en utveckling där fångarna börjar åtalas.

Fånglägret på Guantanamo började användas av USA i början av år 2002 för att där placera personer som ansågs ha kopplingar till olika terroristgrupper. Lägret har blivit hårt kritiserat av bland annat Amnesty International och Human Rights Watch för att det bryter mot de mänskliga rättigheterna och Genévekonventionen. Kritiken grundar sig på att fångenskapen sker utan rättegång och formella brottsanklagelser samt att tortyrliknande metoder används. I dag sitter runt 170 fångar i lägret, varav 60 är fängslade på obestämd tid.

I och med det antagna budgetpaketet så förhindras således en avveckling av fånglägret på Guantanamo, samtidigt som Pentagon erhåller närmare 160 miljarder dollar till ockupationskrigen i Afghanistan och Irak. Den amerikanska insatsen i Afghanistan förstärktes nyligen, trots att Obama uttalat löften om att ett tillbakadragande skall påbörjas redan under sommaren. Samtidigt så har shiitledaren Muqtada al-Sadr återvänt till Irak och uppmanar nu till motstånd mot USA.

Relaterat
USA skickar ytterligare soldater till Afghanistan

USA skickar ytterligare soldater till Afghanistan

USA:s president, Barack Obama, har tidigare uttalat löften om att ett amerikanskt tillbakadragande från Afghanistan skall påbörjas i sommar. Nu skickas dock ytterligare soldater.

Det afghanska motståndet väntas öka under den kommande våren. Som en, mer eller mindre, desperat åtgärd skickar USA därför ytterligare 1400 marinkårssoldater till Afghanistans södra delar runt Kandahar där motståndet är som starkast.

Sedan Obama tillträdde som president i januari år 2009 så har den amerikanska insatsen i Afghanistan fördubblats, och uppgår nu till cirka 100 000 soldater. Något som kan tyckas vara paradoxalt då Obama tilldelades Nobels fredspris i oktober år 2009. När Sovjetunionen ockuperade Afghanistan under 80-talet så uppgick även deras insats till 100 000 soldater. Det hela slutade med ett fiasko för Sovjet som tvingades till reträtt.

Sverige bistår ockupationen med flera hundra soldater, dock utan någon demokratisk förankring bland det svenska folket.

Obama har uttalat löften om att ett amerikanskt tillbakadragande från Afghanistan skall påbörjas i sommar och att de flesta amerikanska soldaterna skall ha lämnat landet till slutet av hans mandatperiod i januari år 2013. Med tanke på situationen i Afghanistan så är Obamas strategi föga trolig. Om den följs så innebär det i princip att USA kapitulerar som en förlorare i det ockupationskrig som bedrivits sedan år 2001.

Sverige har deltagit sedan år 2002 och därmed legitimerat den smutsiga ockupationen. Nyligen så röstade den svenska riksdagen igenom ett beslut som innebär en förlängning av närvaron även under år 2011 samt att antalet svenska soldater skall kunna uppgå till maximalt 855 stycken.

Situationen för Obama är allt annat än stabil just nu. Opinionen svajar på hemmaplan och misslyckandet blir allt påtagligare i Afghanistan. Omvärldens förväntningar var skyhöga i samband med att han vann valet. Dock så har frälsningen och de storslagna resultaten uteblivit. Nu växer i stället missnöjet samtidigt som presidentvalet närmar sig.

Relaterat
Många frågetecken kring Sveriges insats i Afghanistan

Många frågetecken kring Sveriges insats i Afghanistan

Den 15 december röstade riksdagen igenom ett beslut som innebär att Sverige skall fortsätta att vara en understödjande part till ockupationskriget i Afghanistan. Beslutet är liksom syftet med truppnärvaron väldigt otydligt. Hur bör vi förhålla oss till den svenska truppnärvaron?

Den aktuella ockupationen av Afghanistan har pågått sedan år 2001, då USA kom att inleda Operation Enduring Freedom. Syftet var då att göra landet ”demokratiskt”, vilket i första hand skulle gå ut på att plocka bort talibanerna med alla till buds stående medel. I dag kan vi demaskera detta och konstatera att USA på intet sätt skulle ha en ovärderlig önskan om fred och demokrati. Det handlar helt enkelt om att tillsätta en lydig marionettregim för att säkra egna intressen.

Historiskt sett så är afghanerna ett folk som bevisat att de inte accepterar ockupanter, utan föredrar att styra sig själva i sitt eget land. Många försök har gjorts, däribland av Sovjetunionen som under 80-talet ockuperade landet med 100 000 soldater. Resultatet blev ett stort fiasko för Sovjet som tvingades till reträtt. Ett nytt fiasko håller nu på att bli verkligt. Denna gång med USA i spetsen understödda av flera nationer, däribland Sverige. Hittills i år så har över 700 ockupationssoldater dödats. Detta kan jämföras med 295 döda år 2008 och 521 döda år 2009.

Trots att en folklig opinion saknas för ett svenskt deltagande i ockupationen av Afghanistan så beslutade riksdagen den 15 december att förlänga insatsen.

Sverige tog beslut om att delta i ockupationen år 2002, under den dåvarande Socialdemokratiska regeringen. Det förelåg egentligen aldrig något skäl till att ta beslut om att delta i ockupationen, då vi varken hade blivit hotade eller att våra intressen skulle ha varit utsatta för hot. Att påstå att Sveriges närvaro skulle handla om demokrati, fred och mänskliga rättigheter bör knappast ses som trovärdigt. Dessutom så faller det argumentet då vi mer eller mindre verkar som understöd till krigförande part som bombar byar och mördar oskyldiga människor.

Under onsdagen den 15 december genomfördes en omröstning i riksdagen som handlade om Sveriges vara eller icke vara i Afghanistan. En bred majoritet röstade för en förlängning av svensk truppnärvaro även under år 2011. Dessutom beslutades att närvaron skall kunna omfatta maximalt 855 personer. År 2012 är det tänkt att närvaron skall omvandlas mer från en stridande till stödjande insats. År 2014 är det tänkt att afghanska säkerhetsstyrkor skall kunna genomföra säkerhetsarbetet på egen hand. Av beslutet går det att se att det i stor sätt råder konsensus i frågan bland riksdagspartierna, enbart Sverigedemokraterna och Vänsterpartiet valde att gå emot beslutet. Båda ville att den svenska närvaron skulle upphöra helt senast år 2013.

Det tagna riksdagsbeslutet är dock luddigt på flera sätt. Att situationen i Afghanistan skulle utvecklas på sådant sätt att det överensstämmer med beslutet är ytterst tveksamt. Påpekas bör också att regeringen ännu inte givit något besked om och i sådana fall hur länge som den svenska närvaron kan komma att bestå efter år 2014. Ockupationen har knappast varit framgångsrik, så vad händer om det inhemska motståndet ökar på ett framgångsrikt sätt även under och efter år 2014?

Enligt Internationella Röda Korset så kommer situationen för afghanerna att försämras under nästa år, mycket beroende på det upptrappade våldet. Bland annat så pekas det på ökat antal civila dödsoffer, en ökad ström av internflyktingar och en allt sämre tillgång till sjukvård. Är detta skapat av afghanerna själva som försvara sitt land, eller är det skapat av utländska ockupanters omoraliska tilltag som skapar internt kaos i landet?

Sveriges, eller de ansvariga politikernas, beslut om att vi skall delta i USA:s smutsiga ockupation av Afghanistan bör starkt kritiseras och fördömas. Det svenska folket har dragits in i ett ockupationskrig utan att vi har fått säga vår mening, något som bör ses som ytterst allvarligt. Det blir samtidigt absurt då de ansvariga politikerna skickar svenska soldater till ett främmande land för att påtvinga dem ”demokrati”, samtidigt som de demokratiska spelreglerna frångås på hemmaplan. Det går dock i linje med flera andra känsliga ämnen där det är uppenbart att de ansvariga politikerna har varit osäkra på folkviljan. Vad gäller just närvaron i Afghanistan så har flera opinionsundersökningar genomförts, med varierande utgång som följd. Det finns således inget som pekar på att det svenska folket skulle ställa sig bakom ockupationen.

Sverige har absolut inget att göra i Afghanistan, speciellt inte som understöd till USA. Det svenska folket har redan blivit drabbade av konsekvenserna av de styrande politikernas idioti, bland annat genom en stor mängd afghaner som anlänt, dödade svenska soldater och ett bombattentat. Frågan är hur mycket de ansvariga politikerna är beredda att offra för att få ta del av de blodiga brödsmulorna som faller ned från sionisternas och det globala kapitalets bord?

Kan vi inspireras av situationen i Ryssland?

Under de senaste dagarna så har en omfattande etnisk konflikt blossat upp i Ryssland. Sammandrabbningar har skett mellan ryssar, icke-ryssar och poliser i flera ryska städer. Finns det något i situationen som vi kan inspireras av i Sverige?

Upprinnelsen till de senaste dagarnas oroligheter började den 6 december då en Spartak Moskva-supporter sköts till döds under en sammandrabbning med kaukasier. Polisen grep flera kaukasier, men redan dagen efter så släpptes alla utom den som misstänks för att ha avfyrat de dödande skotten. Detta var något som väckte vreden hos unga ryssar, speciellt efter att det framkommit att det kan finnas mutor inblandade i frisläppandena.

Efter mordet så har flera stora demonstrationer med flera tusentals ryssar anordnats runt om i Ryssland, men främst i Moskva och S:t Petersburg. Det har även varit våldsamt då flera konfrontationer ägt rum med polis och icke-ryssar.



Under onsdagen fortsatte oroligheterna och flera tusentals ryssar skall ha varit ute på gator och torg för att protestera mot fientligheten som riktas mot ryssar. För att stävja en eskalering så skall uppemot 1 700 personer ha gripits av polis över hela Ryssland.

Att ryssarna väljer att agera och ge utlopp för sina känslor i stället för att passivt protestera i skuggan av tystnad bör ses som ett sundhetstecken. Dock så finns det flera inslag i de ryska reaktionerna som är mindre tilltalande för mig som svensk nationalist, men samtidigt så måste skillnaderna mellan det svenska- och det ryska samhället tas i beaktande. Finns det då något som vi svenska nationalister kan lära och ta efter av detta?

Utvecklingen i Sverige är under all kritik, sett ur ett nationalistiskt perspektiv. Ständigt så utsätts vårt folk för påhopp, våldtäkter, mord och andra smädelser av svenskfientliga krafter. Nyligen så röstade riksdagen igenom en vidrig grundlagsändring, ungdomsarbetslösheten är hög, missbruket utbrett, invandringspolitiken är bortom allt förnuft och så vidare. Detta är saker som borde väcka det svenska ursinnet, men svenskarna är tillsynes ett väldigt passivt och godtroget folk som inte väsnas i onödan. Svenskarna är inte som ryssarna, eller många andra folk så reaktionerna uteblir. Frågan är dock vart alla nationalister är?

Om det är något som vi svenska nationalister kan låta oss inspireras av beträffande det som händer i Ryssland så är det att agera och ge utlopp för våra känslor i en större utsträckning än vad som görs i dag. Jag menar inte, om situationen absolut inte skulle kräver det, att vi skall slåss med polis, maskera oss eller ägna oss åt andra mindre bra företeelser.

Däremot så vill jag se större reaktioner, som inte bara stannar på nätet utan som sprider sig ut på gator och torg runt om i landet. Vi måste, på ett disciplinerat och positivt sätt, visa att vi inte accepterar en samhällsutveckling som är negativ för vårt folk. Vi har inget att skämmas för, både sanningen och moralen står på vår sida. När kränkningar och orättvisor dyker upp så skall vi vara där. Vi skall visa vårt motstånd, vi skall agera, ge utlopp för våra känslor och inte minst så skall vi erbjuda professionalism och hållbara alternativ.

På besök hos det brittiska nationalistpartiet BNP

Måndagen den 3 maj begav jag mig till England och staden Liverpool tillsammans med tre andra nationaldemokrater. Syftet med vårt besök var att hjälpa BNP (British National Party) i valrörelsens slutskede och samtidigt utbyta idéer. Utöver valarbete och politik så hann vi även med att besöka olika sevärdheter runtom i staden. Valdagen inträffade torsdagen den 6 maj.

Sedan flera år tillbaka har Nationaldemokraterna ett samarbete med det brittiska nationalistpartiet BNP. Det har bland annat handlat om olika utbyten och då inte minst vid valen, besök på olika arrangemang och mycket annat. Detta var min andra engelska valrörelse då jag och tre partikamrater besökte Leeds för att hjälpa till i slutspurten år 2007.

Denna gång bar det alltså av till Liverpool vilket skulle bli en intressant upplevelse. Vi anlände relativt sent med flyget på måndagskvällen så det blev mat i form av grillat och sallad. Vi fick även träffa några av stadens kärnaktivister innan det var dags att vila sig för kommande dag.

Tisdagen bjöd på soligt väder, något som passade utmärkt då dagens första aktivitet bestod av att dela ut valfoldrar. Efter en tids utdelande anlände valbilen, en Landrover med skyltar på taket, två stora skyltar på en släpvagn och två högtalare som spelar traditionell musik och upprepar korta fraser om BNP:s politik samt uppmaningar om att rösta på BNP.

BNP:s valbil med plakat och högtalare som spelade musik och uppmanade folk att rösta på BNP

Då alla fyra inte fick plats samtidigt så delar vi upp oss i två grupper. Den ena åkte med i valbilen och den andra fortsatte med utdelandet av valfoldrar. Det var en härlig upplevelse att åka med och se folks reaktioner när vi åkte runt i bostadsområden och utanför olika affärer. Folk ropade, tutade, applåderade och gjorde tummen upp. Trots att Liverpool är en väldigt röd stad så var det väldigt få som demonstrerade sin ilska.

En av aktivisterna ägde en antikaffär som vi passade på att ta en titt i innan det var dags för middag på en lokal pub. Hungriga som vi var så var det passande att man fick äta hur mycket man ville. Under kvällen besökte vi en stor herrgårdsliknande byggnad men en tillhörande trädgård som var väldigt vacker.

Utdelning av BNP:s valfoldrar i duggande regn

Onsdagen började med utdelande av valfoldrar i ett duggande regn. Detta följdes av besökte vid Anfield Road som är Liverpool FC:s hemmaarena, något som var uppskattat av oss som är intresserade av fotboll.

Utanför Anfield Road

Sedan följde en fika och ett besök på ett politiskt korrekt historiskt museum där man bland annat uppmärksammade homosexuella seglare under tidigt 1900-tal. I samma byggnad fanns även ett slaverimuseum som uppmärksammade slaveriet under kolonialtiden. I stället för en objektiv bild så förmedlade museet en tvivelaktig och subjektiv bild av slaveriet. Det mesta gick ut på att framställa européerna som allmänt onda. Tex. så ville man framställa det som att det bara var européer som hade bedrivit slavhandel. Att slavhandeln var utbredd i majoriteten av världens kulturer, inte minst i den muslimska världen som både tog fler slavar och bevarade slaveriet längre än tex. européerna, tycks vara glömt.

Mitt i allt fanns även en Ku Klux Klan-dräkt till allmän beskådan, trots att den inte hade något att göra med kolonialtidens slaveri. Museet var helt enkelt ett propagandamuseum vars syfte är att tränga undan stoltheten hos engelsmännen och övriga européer för det skall gå lättare att genomföra det mångkulturella experimentet. Dessutom fanns det en vägg med bilder på svarta framgångsrika människor. En vägg som skulle symbolisera att svarta faktiskt kan lyckas.

Från det politiskt korrekta slaverimuseet

När kvällen närmade sig fick vi närvara på ett valmöte på en lokal pub med ett 20-tal andra BNP-aktivister. En av deltagarna på mötet hade varit trummis i bandet Skrewdriver. Han berättade bland annat att han hade varit och spelat i Sverige några gånger.

Rätt som det är, när vi sitter inne i puben och pratar, så kommer en kvinna och säger att någon har varit på en av våra bilar. Samtliga förflyttar sig snabbt ut för att se vad som hänt och vi får då se att någon har slagit sönder en fönsterruta på vår värds bild. Inga antagonister syns dock till.

På torsdagen var det valdag, men det var ändå relativt lugnt. Vi passade på att ta en längre promenad genom ett större naturparti. Vi stötte även på några småkillar som vi utmanade på en fotbollsmatch.

På promenad i ett naturområde i Liverpool

På kvällen var det dags att klä upp sig för att sedan bege sig mot en större lokal där riksrösterna sammanställdes. Som valobservatörer gick det mesta ut på att kontrollera så att rösträknarna gjorde rätt samt prata svenska för att förvåna de andra partiernas representanter. Räkningen pågick långt in på småtimmarna. Vi lämnade dock lokalen lite tidigare för att sedan följa utvecklingen via olika valvakor på tv tills klockan blev alldeles för mycket.

Vår värd, Tony Ward

Efter några timmars sömn var det fredagsförmiddag, vilket innebar den sista dagen. Efter frukosten bar det av till den lokala rösträkningslokalen där vår värd, Tony Ward, var BNP:s kandidat. Vår uppgift var att kontrollera så att rösträknarna la rätt valsedlar i rätt högar och räknade rätt antal. Efter att rösterna hade räknats kom resultatet och en av fyra kandidater skulle få en plats, tyvärr så blev det inte vår värd.

Fika några timmar innan hemresan

Avslutningsvis så blev det en fika och lite filmande vid Albert Dock innan det var dags att ta farväl av våra engelska kamrater och sätta sig på flyget hem till Sverige.

Avslutningsvis så blev det lite filmande med intervjuer

Hur gick det då för BNP i valet? Eftersom att valsystemet är lite märkligt i Storbritannien så låter det lite missvisande att säga att BNP misslyckades med att ta ett parlamentsmandat. Det hela beror dock på i vilka områden man lyckas vinna i. BNP tappade tyvärr en del lokala mandat, men gick trots allt starkt framåt vad gäller antalet röster på riksnivå. År 2005 erhöll partiet 192 746 röster och i år blev det hela 563 743 röster, alltså en rejäl ökning och partiet blev Storbritanniens femte största parti. I övrigt så blev Consevative valets vinnare genom att öka med 3,8 procent och valets förlorare blev Labour som minskade med hela 6,2 procent.

Det är alltid intressant att besöka nationalister i andra länder för att utbyta idéer och överblicka arbetet. Trots att vi lever i olika länder så utkämpar vi samma kamp om ett fritt Europa, med fria nationer. Nationalismen är på frammarsch och det är bara en tidsfråga innan Europas folk kommer att resa sig.

Relaterat - Reportage från besöket år 2007

Jobbik på stark frammarsch - intervju med Jobbiks internationella presschef

Det ungerska nationalistpartiet Jobbik är på stark frammarsch. I de senaste offentliga opinionsmätningarna erhåller partiet ett väljarstöd på 17 procent, något som oroar de etablerade partierna. I förra årets EU-val erhöll partiet nästan 15 procent av väljarstödet, ett stöd som nu alltså ökar kontinuerligt.

Det ungerska nationalistpartiet Jobbik är på stark frammarsch

Tillståndet i det ungerska samhället är i dag under all kritik. Arbetslösheten är hög, kriminaliteten utbredd, den ungerska regeringen har kört landet i botten och år 2008 fick Ungern som första EU-land be om stöd hos den Internationella valutafonden. I september år 2006 sände den ungerska radion ett inspelat band där den dåvarande regeringschefen Ferenc Gyurcsany medgav att ”vi har ljugit väljarna rakt upp i ansiktet de senaste åren”.

I oktober år 2009 besökte jag, tillsammans med Nationaldemokraternas partiledare Marc Abramsson, Ungern och Jobbik under några dagar. Dels för att utveckla det framtida samarbetet och dels för att bilda den nationella EU-partifederationen tillsammans med flera andra nationella partier runt om i Europa. Under vårt besök deltog vi även på en tiotusenmannamanifestation för minnet av Ungernrevolten samt fick en inblick i partiets verksamhet. Med tanke på Jobbiks organisation och tillståndet i landet så är det inte speciellt överraskande att partiet går framåt så starkt som det gör. Dessutom erbjuder man ungrarna skydd i form av det paramilitäriska Ungerska Gardet.

Manifestationen för minnet av Ungernrevolten år 1956. På manifestationen deltog tio tusen nationalister

Nedan följer en kortare intervju med min ungerske kamrat, tillika Jobbiks internationella presschef, Várkonyi Zsolt.

Enligt uppgifter så erhåller Jobbik 17 % av väljarstödet i de senaste opinionsmätningarna. Hur ser du på denna siffra och finns det skäl att tro att denna siffra kommer att stiga ju närmare valet kommer?
- Om vi utgår från tiden innan EU-valet förra året så visade opinionsmätningarna att vi låg på 3-5 procent, men i slutändan blev det nästan 15 procent. Vi har alltså skäl att titta på opinionsmätningarna med stor tveksamhet, men samtidigt med optimism. Vi har tillgång till ej offentliga mätningar som ger mellan 25-30 procent i stöd till Jobbik. Det är just därför de etablerade partierna håller på att få panik ju närmare valet vi kommer. Samtidigt stiger stödet kontinuerligt, det har det gjort sedan förra sommaren och det finns inget som tyder på att det skulle minska.

Vilka är de viktigaste frågorna för Jobbik i årets valrörelse?
- Vi anser att hela landet har slutat att fungera. Förresten är det inte bara vi, som säger det, utan sådana uttal kommer allt oftare även från oberoende och utländska källor inom de internationella media- och finanskretsarna. I höstas skrev till exempel Frankfurter Allgemeine Zeitung, den ledande tyska ekonomiska tidningen, att den ungerska staten har försvunnit. Ute på landsbygden finns det inga polisstationer, post, dagis, skolor, apotek, läkare, bibliotek etc. Befolkningen minskar, de ungerska världsberömda företagen ( Ikarus, Videoton, Orion) har stängts, de unga flyr landet och flyttar utomlands. Samtidigt stiger brottsligheten på alla områden. Regeringen är korrupt, statsapparaten fungerar inte och utbildningen är inte värt ett öre eftersom det inte finns några jobb för nybörjare.

Många i Sverige har fascinerats av det Ungerska Gardet. Hur ser framtiden ut för gardet och vilken funktion fyller det i dagsläget?
- Gardet var ansett att beskydda den oskyddade befolkningen ute på landsbygden i brist på statliga polisstyrkor. Gardet har sedan dess blivit förbjudet av domstolen. De har dock inte givit upp utan de har redan format det Nya Ungerska Gardet. För närvarande är de dock inte framme i strålkastarljuset utan håller på att organisera sig.

Har du något du skulle vilja hälsa de svenska läsarna?
- Jag bodde i Sverige under 70-80-talet. Under den tiden hade landet åtta miljoner invånare. Nu läser jag, att befolkningen har öket till en bra bit över nio miljoner under de sista tjugo åren på grund av invandring från främst muslimska länder.

- Det är uppenbart att det svenska folket har blivit lurade av sina ledare. Denna massinvandring har belastat det svenska samhället, inte bara ekonomiskt, utan först och främst kulturellt. Alla sociologiska undersökningar som har gjorts i ämnet (det finns tyvärr inte så många, eftersom detta är ett förbjudet ämne) visar att multikulturella samhällen inte fungerar någon stans i hela världen. Kultur betyder inte bara vad för kläder man har på sig eller vad för mat man äter. Mycket handlar om värderingar som har tagit flera tusen år att skapa i en mänsklig gemenskap, en gemenskap som vi kallar för samhälle. Invandringen har skapat konfliktsituationer mellan de olika samhällena i varandras närhet.

- Det finns till och med muslimer i England som kräver sharialagar i dag. Jag varnar er svenskar för detta och uppmanar er att tänka om när det gäller invandring från kulturellt distanserade områden om ni vill att era barn skall tala samma språk som ni gör i dag!

Relaterat:
Film - Informationsfilm om Jobbik
Tidigare blogginlägg - På besök hos det ungerska nationalistpartiet Jobbik
Artikel på nd.se – Nationalistisk partifederation bildad i Europa
Artikel på nationellidag.se - Nationalism i Ungern - Nationaldemokraterna talade inför 10 000 i Budapest

Israel visar återigen sitt rätta ansikte – omvärlden tittar på

Den 8 mars utfärdade Israel ett tillstånd om att bygga 1 600 nya byggnader i bosättningarna i östra Jerusalem. Som vanligt så negligerar Israel fredsprocessen och trampar på palestinierna samtidigt som internationella avtal fortsätter att brytas. Nu har palestinierna börjat tala om en tredje intifada. Det är verkligen tid att sätta ned foten, införa kraftiga sanktioner och fördöma Israels agerande mot palestinierna.

Konflikten mellan judar och palestinier har pågått långt innan Israel bildades och otaliga försök har gjorts för att få till en fred som skulle upplevas tillfredsställande av båda parter. Samtliga försök till en fredsprocess har dock stupat på ett eller annat sätt.

I dag ockuperar Israel stora palestinska områden och i januari år 2006 fanns det omkring 250 000 judiska bosättare i de palestinska områdena. Ockupationen ställer till med stora problem för palestinierna då israelerna har upprättat mängder med vägspärrar inne på det ockuperade området vilket innebär begränsad rörlighet. Israel håller även de ockuperade områdena i ett hårt grepp genom att kontrollera dem med en hög militär närvaro.

Som ett led i ockupationen har Israel även låtit bygga en lång mur, en mur som är placerad mer på ockuperad mark än på israelisk mark. Även denna mur ställer till med stora problem för palestinierna och tydligen skall muren vara dragen på ett sätt att tex. bördiga jordbruksområden, skolor och sjukhus har hamnat på den israeliska sidan. År 2004 slog den internationella domstolen i Haag fast att muren som är placerad på ockuperad mark är olaglig och strider mot folkrätten, men vem agerar mot detta?

Israels agerande bekymrar självfallet palestinierna, men i en värld som inte vågar visa sin avsky mot Israels agerande krävs ett palestinskt motstånd. Detta finns bland annat i Hamas som försöker slå tillbaka ockupanterna. Hamas medel är dock små och tillsynes relativt verkningslösa mot en avancerad militärmakt som Israel, som dessutom har stora delar av världen bugandes framför fötterna, inte minst USA.

Gazakriget
Efter att palestinier, främst Hamas, skjutit in raketer in över Israel under en tid som svar på Israels ockupation ingick parterna i en halvårslång vapenvila i juni år 2008. I november dödade Israel en palestinier och som svar på detta började palestinierna åter att skjuta in raketer över Israel. Israel gick till motangrepp och dödade flera palestinier. Palestinierna ansåg nu vapenvilan vara bruten.

Den 27 december år 2008 inledde Israel operation Gjutet bly på Gazaremsan, operationen kom att hålla på fram till den 18 januari år 2009. Under operationen dödades, enligt FN, 1434 palestinier varav många barn och kvinnor. De israeliska förlusterna uppgick till 13 varav fyra skall ha dödats av misstag av de egna. Redan den 28 december uppmanade FN:s säkerhetsråd och flera nationella regeringar till eldupphör, men detta hörsammades inte.

Israels agerande kom att kritiseras hårt av flera organisationer som Amnesty, Human Rights Watch, Röda korset och FN. Kritiken bestod bland annat i att Israel skulle ha skjutit oskyldiga kvinnor och barn på nära håll, bombat civila bosättningar, ignorerat skadade palestinier och bombat flera FN-byggnader. Den israeliska organisationen Shovrim Shtika kritiserade även Israel för att soldaterna skulle ha haft order om att se alla palestinier som fiender för att minimera de egna förlusterna och på så sätt ha fortsatt folkligt stöd för aktionen. Tilläggas bör även att Hamas kritiserats av Amnesty och FN bland annat för deras raketbeskjutningar mot Israel.

Nya bosättningar och omvärldens brist på agerande
Nu planerar alltså Israel att utvidga sina bosättningar på ockuperad mark med 1 600 byggnader, något som har bemöts med protester från palestinierna och det har börjat talas om en tredje intifada (arabiskt ord för uppror). Den israeliska tidningen Haaretz skrev tydligen för några dagar sedan att planerna på att bygga 1 600 byggnader i östra Jerusalem bara är en del i ett gigantiskt projekt bestående av omkring 50 000 byggnader.

Att herraväldet över staden Jerusalem är viktigt för både palestinier och israeler är inget nytt och kanske är detta en satsning från Israels sida att totalt ta kontrollen över staden. Genom åren har Israel flera gånger försökt annekterat Jerusalem som landets huvudstad, men detta har inte godkänts av omvärlden.

Sionisterna fick sin vilja igenom år 1948 då staten Israel bildades. Detta var uppenbart inte tillräckligt, utan sionisterna vill ha mer. Omvärldens passivitet inför Israels statsterrorverksamhet är avskyvärd. Det är helt klart dags för omvärlden att se Israel för vad det är, nämligen en sionistisk terrorstat. Utefter detta bör hårda sanktioner införas och öppna protester skall hagla över Israel, men detta kommer vi förmodligen inte att få se utan omvärlden kommer att fortsätta se på medan Israel trampar på palestinierna och deras rätt till frihet.

I Afghanistan påstår omvärlden att det är viktigt med en militär närvaro för att få bort talibanerna. I Israel-Palestina-området håller en terrorstat på att ockupera och mörda människor samtidigt som internationella bestämmelser och folkrätten bryts gång på gång. Det hela är paradoxalt men en sak är i alla fall säker: Hade det varit ombytta roller så hade omvärlden reagerat för länge sedan.

Insändare publicerad i VT

I dag den 12 mars fick jag en insändare publicerad i Vimmerby tidning. Insändaren berör USA:s ockupationskrig i Afghanistan som stöds av bland annat Sverige.

Sedan tidigare så får vi nationaldemokrater inte skriva insändare om känsliga ämnen eller varken skriva om vårt parti eller underteckna med partinamnet. Vi har fört en långdragen diskussion med tidningen angående detta då vi anser att det är ytterst odemokratiskt och yttrandefrihetsinskränkande. Vi jobbar på med detta och hoppas på att tidningen skall ändra sig för att främja demokratin och på så sätt låta alla komma till tals på lika villkor.

Sverige bör ta hem soldaterna från Afghanistan, inte verka som en fjäskande marionett för USA:s ockupationskrig

Nedan följer insändaren:

Ta hem soldaterna från Afghanistan

År 2002 beslutade den dåvarande socialdemokratiska regeringen att Sverige skulle delta i den USA-ledda ockupationen av Afghanistan. I dag råder det även konsensus i frågan också med den borgerliga alliansen. Avsikten för ockupationen har förändrats med tiden, men den genomgående anledningen är att påtvinga afghanerna ett ”demokratiskt” styrelseskick. Detta skall ske med våld och uppenbarligen så skall detta få kosta vad det kosta vill, både vad gäller omoraliska tilltag och människoliv.

Historiskt sett så är afghanerna ett folk som inte accepterar ockupanter som skall avgöra deras öde, utan de vill själva styra sitt land vilket är helt naturligt. Under de senaste 150 åren har flera försök gjorts för att erövra Afghanistan. Inte minst från Sovjetunionen som under 80-talet ockuperade landet med 100 000 soldater. Det hela slutade med en sovjetisk katastrof sedan afghanerna tvingat dem till reträtt. Historien håller nu på att upprepa sig.

År 2001 kom USA att inleda Operation Enduring Freedom för att göra Afghanistan ”demokratiskt”. Talibanerna skulle plockas bort och ersättas med en USA-vänlig regim. Vi har sett liknande skeden där USA har urholkat demokratibegreppet, inte minst när det gäller länder som Egypten och Jordanien. Det går därför konstatera att för USA handlar inte detta om demokrati, utan om skapandet av USA-vänliga regimer. Dessutom stödjer USA flera människofientliga stater med avancerad vapenutrustning, inte minst Israel. Samtidigt som detta sker tilldelas USA:s president Barack Obama Nobels fredspris. Det hela blir därför absurt.

I dag, nio år efter invasionens start, pågår ockupationskriget fortfarande med stöd av en rad olika USA-bugande marionetter, där ibland Sverige. Sverige, vars ledande politiska etablissemang pratar sig varma om hur viktigt det är med demokratiska rättigheter, deltar alltså i detta smutsiga spel.

Sverige har inte varit ett krigförande land på runt 200 år, men i dag är Sverige i högsta grad ett krigförande land genom en truppnärvaro på flera hundra soldater. Genom den svenska närvaron i Afghanistan sympatiserar vi med USA-imperialismen som bombar byar och mördar oskyldiga människor, allt i den så kallade demokratins namn. Är detta verkligen vad det svenska folket vill?

Samtidigt som det svenska försvaret snart är obefintligt så fortsätter vi att skicka soldater till ett krig som många bedömer är omöjligt att vinna. Sverige har absolut inget att göra i Afghanistan, speciellt inte som understöd till krigförande part. Vår närvaro innebär att ytterligare svenska soldater kan komma att dödas i detta krig som går i globaliseringens tecken, ett krig som inte är svenskarnas krig. Hur skall politikerna reagera den dagen då konsekvenserna av deras handlande drabbar oskyldiga svenskar? Vem tar ansvaret om dagen kommer då afghanerna vill hämnas?

Världen består av en mångfald vad gäller olika folk och kulturer. Denna mångfald är värd att bevara och vi måste acceptera att vi alla är olika och har olika förutsättningar. Alla folk bör respekteras och ha den moraliska rätten att få leva i ett eget land, i självständighet och oberoende. Alla folk bör även ha rätten till frihet, fortsatt existens och att själva kunna välja styrelseskick. Därför bör Sverige ta hem soldaterna från Afghanistan.

Rasmus Gårdebrink

Insändaren finns även på tidningens hemsida som går att finna här

På besök hos det ungerska nationalistpartiet Jobbik

Mellan den 22 och 24 oktober befann jag mig tillsammans med Marc Abramsson, partiledare för Nationaldemokraterna, i Ungerns huvudstad Budapest. Besökets huvudsyfte var att formellt grunda och gå med i partifederationen Alliance of European National Movements tillsammans med flera andra nationalistiska partier i Europa. Besöket kom även att innefatta en större manifestation till minnet av Ungernrevolten mot kommunismen år 1956, ett anförande av det Ungerska Gardet, trevliga middagar och mycket annat.

Nationalistisk partifederation bildad
Den Europeiska Unionen går mot en utveckling som innebär ytterligare centralisering, speciellt när det gäller valsystemet i EU-valen. Tanken är att de nationella partierna skall ersättas av federala Europeiska partier i framtiden. För att hänga med i utvecklingen hade nationaldemokratiska partier runt om i Europa tagit fram ett program för det Europeiska parti som skall representera alla Europas nationaldemokratiska partier.

Lokalen var fylld till max under Jobbiks partikongress. Under kongressen bildades även partifederationen.

Lördagen den 24 oktober, i samband med att det ungerska nationalistpartiet Jobbik arrangerade sin årliga partikongress var en av punkterna att representanter från de olika partierna skulle skriva under fördraget som resulterar i bildandet av partifederationen Alliance of European National Movements. Medlemmar i federationen är än så länge Jobbik i Ungern, Front National i Frankrike, Front National i Belgien, British National Party i England, Fiamma Tricolore i Italien och Nationaldemokraterna i Sverige. Diskussioner förs dock med andra partier och ett utökande av federationen är att vänta.

Presskonferens efter bildandet av partifederationen Alliance of European National Movements.

Syftet med den nybildade partifederationen är att samordna styrkan av de nationaldemokratiska partierna inom EU för att motverka fientligheter som inskränker rättigheterna för Europas folk och nationer. Tanken med EU är i dag inte att tjäna folken och dess stater i en positiv anda. EU har istället kommit att verka för maktcentralisering, antidemokrati, antinationalism, massinvandring och kapitalism. Europa håller på att förslavas av globala och nyliberala marodörer som enbart ser till egna intentioner.

Federationen ser utvecklingen av EU som mycket allvarlig och kommer därför att, inom ramen för det samma, verka för en nedmontering av EU då Unionen är ett ytterst allvarligt hot mot ett fritt Europa bestående av självständiga nationalstater.

Jobbik, det ungerska samhället och Ungernrevolten
Det ungerska nationalistpartiet Jobbik – Rörelsen för ett bättre Ungern, är Europas största och bildades 2003. I valet till Europaparlamentet i år erhöll partiet 14,77 % av rösterna vilket gav tre platser i Europaparlamentet och nu siktar man på det inhemska valet nästa år och hoppas på stor framgång. Inte minst sedan det efter senaste inhemska valet kom ut ett band där de styrande erkänner att de har fört folket bakom ljuset genom att plundra staten och köra landet i botten.

Det ungerska samhället håller i mångt och mycket på att förfalla med hjälp av en korrupt stat, bestående av socialister och liberaler, som ser till allt annat än nationellt välmående. Arbetslösheten är hög, kriminaliteten är utbredd och statens icke-agerande gör att urbaniseringen ökar och byarna töms på folk och som sedan köps upp av utländska investerare, ofta israeliska investerare. I Ungern är dessutom militären nästintill obefintlig då staten hoppas på sitt medlemskap i NATO. Människors förtroende för staten och polismakten är väldigt lågt, något som syns allt tydligare i det politiska klimatet.

Ungern har en historia av kommunistiskt förtryck som har satt djupa avtryck i den ungerska folksjälen. I slutet av andra världskriget tog Sovjet över en halv miljon ungrare som krigsfångar och 200 000 av dessa skulle aldrig återvända. I början av 1950-talet arresterades flera hundra tusen ungrare, tusentals avrättades och tre koncentrationsläger, så kallade gulager, upprättades för närmare 50 000 fångar.

År 1956 började ungrare att på allvar få nog av den röda terrorn och ett motstånd av studenter börjar forma sig, Ungernrevolten har inletts. I samband med en större demonstration inleds upproret den 23 oktober och för att visa sin avsky låter man bland annat välta och halshugga Stalinstatyn på Hjältarnas torg. För att nå ut med sina krav försöker en grupp ungrare inta radiohuset, men möts av kulsprutor som resulterar i att många dödas.

Den 24 oktober går röda armen till angrepp, men slås tillbaka av det ungerska motståndet. Röda armen drar sig tillbaka, men upproret fortsätter då vedergällningsaktioner utförs mot representanter av Kommunistpartiet och den ungerska säkerhetstjänsten vars syfte var att försvara kommunismen i Ungern.

Kommunisterna blir oroliga, och för att kväsa fortsatt motstånd från antikommunister så låter man röda armen inleda ett fullskaligt anfall över hela landet. Ungrarnas väpnade motstånd kom att upphöra den 10 november. Ett par hundra tusen ungrare lät då fly till väst.

Även om revolten inte uppnådde de mål som var tänkta så var den en bidragande orsak till att Ungern redan på 1960-talet kunde distansera sig från Sovjet och bli en mer självständig nation. År 1989 avvecklades Kommunistpartiet och året efter kunde de första fria valen hållas.

Manifestation för att minnas Ungernrevolten
Innan manifestationen, som arrangeras i centrala Budapest, har vi fått höra att det kan bli uppemot 10 000 deltagare. En imponerande siffra för oss svenskar och vi ser fram emot att få skåda detta folkhav av ungerska nationalister och fosterlandsvänner.

Bland deltagarna fanns en mängd olika flaggor.

När vi närmar oss platsen får vi syn på två enorma flaggor som vajar i skyn - en ungersk flagga och Ungerska gardets rödvit-randiga flagga. Vi åker vidare för att komma in bakom scenen. När vi väl kliver ur bilen möts vi av fantastisk syn. Från scenen dånar det då en informationsvideo, som visar lite av Jobbiks och Gardets verksamhet, spelas upp på storbildsskärmen. Den entusiasmerande filmen och den mäktiga musiken får omgivningen att nästan skaka. Filmen kan ni se här Framför scenen står ett hav av människor och mängder med olika flaggor rör sig ovanför demonstranterna. Bland annat ungerska flaggor med hål i då det var Ungernrevoltens symbol. Det är en mäktig syn och folkmassan tycks inte ha något slut.

Dagens konferencier äntrar scenen och följer gör tre ungerska talare som håller uppskattade tal. Följde gjorde tal från internationella gäster som alla fick sina tal översatta till ungerska.

EU-parlamentariker Krisztina Morvai från Jobbik talar vid manifestationen.

Under manifestationen framfördes även både sång och musik. Bland annat sjöng en gardemedlem flera ungerska sånger och det ungerska bandet Hungarica bjöd på en akustik låt från deras senaste skiva. I samband med att Hungarica framförde sin låt så smög sig EU-parlamentarikern Krisztina Morvai från Jobbik upp på scenen och sjöng med i slutet av låten. Morvais äntrande av scenen framkallade enorma applåder varpå hon höll ett längre och uppskattat tal.

Manifestationen bestod av ett folkhav med uppemot 10 000 deltagare.

En yngre pojke äntrar scenen och framför en ungersk dikt på ett mycket radikalt och imponerande vis. Den stillastående biten av manifestationen börjar gå mot sitt slut, men innan det är tid för avmarsch så är det dags för Gabor Vona, Jobbiks partiledare, att äntra scenen och hålla ett längre och kraftfullt tal. Vona är en ung partiledare som har karisma och hans popularitet går inte att ta miste på. Han är retoriskt skicklig. Vad vi kan förstå så är hans tal blandat med både allvar och humor då publiken då och då faller i skratt. Vona står dock vid talarstolen utan att röra en min. Hans tal är mycket uppskattat och framkallar stora ovationer.

Jobbiks partiledare Gabor Vona talar under manifestationen.

Samtidigt som deltagarna börjar den gående demonstrationen går Vona ner till sympatisörer för att hälsa, prata och bli fotograferad tillsammans med dem. En polishelikopter flyger fram och tillbaka över demonstrationen och polisbilar syns till överallt. Längst bak i demonstrationen åker en delegation av gardets MC-gren. Totalt består grenen av 2 000 MC-gardister. Vi har andra planer för kvällen och går därför inte med i den gående manifestationen.

Polisterror och det Ungerska gardet
När Jobbik, år 2006, höll en liknande manifestation för att minnas Ungernrevolten så kom denna att urarta på grund av polisens brutalitet. Nationalisterna utsattes för en terrorvåg av polismakten som försökte kväsa manifestationen med våld. Deltagare greps utan att ha gjort sig skyldiga till brott, flera blev brutalt misshandlade av polisernas slag och sparkar. Till slut besköts demonstrationen av tårgas och gummikulor som resulterade i flera grövre skador, bland annat blev runt 15 deltagare blinda.

Polisens terror och andra djupa problem i det ungerska samhället resulterade därför i att Jobbik bildade Ungerska gardet år 2007. Gardets främsta uppgifter är att försvara ungerska intressen, upprätthålla ordningen i samhället, arrangera kulturella aktiviteter och beskydda partiet Jobbik. Gardet har även en fostrande uppgift att förebygga att främst ungdomar inte ramlar ner i missbruk och kriminalitet.

Många ungrare har helt tappat förtroendet för polisen som ofta ignorerar brott och nödställda ungrare. Istället för att ringa polisen så ringer därför många till gardet, då de vet att gardet kommer att hjälpa dem till skillnad från polisen. Gardet har även tagit på sig många av militärens uppgifter, tex. vid översvämningar då gardets medlemmar får ryka in och bygga skydd med sandsäckar.

Jag tillsammans med två medlemmar ur det Ungerska gardet i samband med ett föredrag om gardet.

När gardet bildades satte medlemmarna familjen och jobbet framför engagemanget i gardet. Eftersom att klimatet har hårdnat på senare tid så har ordningen blivit den omvända, medlemmarna sätter alltså gardet före allt annat. Jobbar de så ryker de ändå ut även om det kan betyda att de får sparken, något som många också har fått.

Gardet är öppet för alla ungrare som vill försvara ungerska intressen och dess medlemmar behöver per automatik inte vara anslutna till Jobbik. Inom medlemsskaran finns många med bakgrund i både polis och militär. Medlemmarna genomgår regelbundet både fysiskt och mentalt träning. Hierarkin är stark och medlemmarna delas in i olika grupper för att komma på rätta platser och verksamheten bedrivs helt ideellt. Gardet finns över hela Ungern och i varje kommun finns en chef som ansvarar för verksamheten.

Det blev flera trevliga middagar. Här med bland annat EU-parlamentariker Bruno Golnich från franska Front National, Gabor Vona, partiledare för Jobbik, Marc Abramsson, partiledare för Nationaldemokraterna, EU-parlamentariker Krisztina Morvai från Jobbik, Claudio Pitti från Fiamma Tricolore och flera andra.

Besöket i Ungern var både givande och intressant. För mig som svensk nationalist är det imponerande att se en sådan stark och utvecklad nationalistisk rörelse som Jobbik är. Ungern har en population ungefär likt Sveriges, att samla 10 000 deltagare på en manifestation och över 600 delegater på en partikongress är väldigt imponerande. Den nybildade partifederationen kommer att stärka den Europeiska nationaldemokratin och förhoppningsvis leda till ett Europa bestående av självständiga nationer och fria folk.

Glöm inte att se infofilmen från manifestationen här

Továbbít!