Barnen och det kontantlösa samhället

Sedan ett år tillbaka så är det möjligt för norska sjuåringar att göra sina inköp med bankkort i stället för kontanter. Detta har öppnat för nya kunder och nu funderar banker även i Sverige på att sänka åldersgränsen. Vilka är vinnare och vilka är förlorare på detta?

När jag själv växte upp så uppfostrades jag på ett sätt som gav mig en sund insikt av pengars reella värde och en förståelse för vikten av att vara ekonomisk. Pengar fanns inte i överflöd, utan det gällde att lära sig att hantera dem på rätt sätt. Jag minns att jag fick en månadspeng, och anledningen till att det inte var veckopeng var förmodligen för att jag skulle lära mig att fördela pengarna över en längre period. Ibland så blev det pengar över, pengar som jag sparade för att lägga i en sparbössa och senare växla in på banken.

Snart kan denna tid vara förbi, även för barnen.

Åldersgränsen för bankkort ligger i dag på 13 år i Sverige, något som jag anser vara en rimlig ålder, men det finns vissa undantag som möjliggör för yngre barn att få ett eget bankkort med föräldrarnas tillstånd. I Norge är det sedan ett år tillbaka möjligt för sjuåringar att ha ett eget bankkort. Detta har nu fått svenska banker att öppna sina ögon för en helt ny kundgrupp, och flera banker ser nu över möjligheten att sänka åldersgränsen.

Att genomföra detta ligger givetvis i tiden, eller snarare så har förutsättningar medvetet skapats för att det skall ligga i tiden. Till exempel så är det i dag svårt för barn att åka buss utan bankkort eller en mobiltelefon, flera banker har dragit ned på kontanthanteringen så att det inte längre går att tömma sparbössan som förr, kortpropagandan är intensiv och så vidare.

Ett vanligt argument för det kontantlösa samhället är att det blir tryggare då det inte finns några kontanter i omlopp. Detta är enligt mig ett dåligt argument och endast ett bevis på att samhället inte klarar av att upprätthålla lag och ordning. I stället för att angripa det som har skapat otryggheten så kapitulerar samhället genom att kringgå problemet och i stället hitta på en lösning som enbart begränsar vår frihet än mer. Precis som kameraövervakning och annan övervakning.

Vinnaren på ett kontantlöst samhälle är inte den enskilde individen, utan det är bankerna och den allt mer hetsiga konsumtionskulturen. Genom att kontanterna försvinner så får bankerna mer kontroll över pengarna, då människor måste ha dem på ett konto som tillhör banken. Företagen kan enklare kontrollera människors köpvanor och på så sätt rikta marknadsföringen för att få dem att konsumera mera. Likaså kan staten enklare kontrollera sina medborgare vad det gäller inköp, vart dem befinner sig och så vidare.

Frågan är dock om det är värt att offra våra barn för att upprätthålla ett svagt samhälle och samtidigt springa kapitalisternas väg? När jag ser tillbaka på min uppväxt så är jag glad över att jag fick hantera min månadspeng i form av kontanter, och inte genom ett plastkort. Det skapade ett ekonomiskt tänkande som jag tror skulle vara mycket svårt att uppnå om jag aldrig skulle ha fått sett pengarna i verkligheten.

Huruvida barn skall få ett bankkort eller inte kommer att vara upp till föräldrarna. Jag önskar därför att alla föräldrar tänker till en extra gång innan de gör sina barn kontantlösa. De föräldrar som redan har kommit fram till slutsatsen att bankkort till barn är en galen idé kan gärna ta initiativet att kontakta sin bank och framföra sin kritik.

Länk

Sydsvenskan - Sjuåringar kan få eget bankkort

Vuxenvärldens likgiltighet inför ungdomars droganvändning

Ungdomars omfattande användningen av alkohol och narkotika har blivit ett allt mer påtagligt samhällsproblem. En allt större del av de uppväxande ungdomsgenerationerna håller på att falla in i samhällets mörka skuggor. De unga kan dock inte klandras, utan detta är skapat och tillåtet av en vuxenvärld som har valt att stoppa huvudet i sanden i stället för att stå upp och ta ansvar.

Ständigt kommer det nya alarmerande rapporter och undersökningar om ungdomars drogvanor. Centralförbundet för alkohol- och narkotikautveckling (CAN) släppte under slutet av förra året rapporten Skolelevers drogvanor 2009. Rapporten bygger på en undersökning dels bland elever i årskurs nio dels på elever i årskurs två på gymnasiet. Mellan 4-5000 elever i varje årskurs har deltagit i undersökningen.

Enligt rapporten så har totalkonsumtionen minskat något. För årskurs nio så anses 58 procent av pojkarna samt 65 procent av flickorna vara alkoholkonsumenter. För årskurs två på gymnasiet så anses 86 procent av pojkarna och 89 procent av flickorna vara alkoholkonsumenter. För att räknas som alkoholkonsument så skall personen ha druckit en öl, två cl vin eller sprit under det senaste året eller mer sällan.

Alkohol tillsammans med narkotikaanvändning är ett växande problem bland dagens ungdomar.

Andelen som druckit alkohol under de senaste 30 dagarna uppgår till cirka 40 procent bland elever i årskurs nio. När det gäller årskurs två på gymnasiet så har andelen intensivkonsumenter däremot ökat till 60 procent.

När det gäller narkotika så har andelen i årskurs nio ökat från förra undersökningen. 9 procent av pojkarna samt 7 procent av flickorna uppgav att de använt narkotika. Det har även skett en ökning bland andra årets gymnasieelever i jämförelse med de senaste åren. I den senaste undersökningen uppgav 17 procent av pojkarna samt 15 procent av flickorna att de hade använt narkotika. Det vanligaste narkotikapreparatet för båda grupperna var cannabis.

I en annan rapport från CAN kallad Drogutvecklingen i Sverige 2009, framgår att antalet sjukhusvårdade, misstänkta för narkotikabrott, och drogrelaterade dödsfall ökat. Antalet sjukhusvårdade översteg 10 000, och det varnas samtidigt för att missbruket kräver allt fler offer. Personer som misstänktes för narkotikabrott uppgick till 24 000. Tillgängligheten på narkotika verkar även vara stor, något som har fått priserna att sjunka till de lägsta på 20 år. Samtidigt så har tullens och polisens beslag ökat.

I takt med att drogmissbruket ökar så tycks även den liberal och tolerant inställning tillta. Något som möjligen hänger ihop med att medierna har ett ständigt rapporteringsupprepande som skapar en passiv tolerans. Så kallade kändisar, politiker och andra förebilder som både nyttjar och förespråkar en liberal syn på droger torde också ha en reell påverkan. Icke att förglömma är föräldrarnas hantering av frågan inför sina barn.

Givetvis så finns det flera orsaker till att siffrorna ser ut på detta sätt. Den mest grundläggande orsaken är dock utan tvekan vuxenvärldens likgiltighet i allmänhet, men det bristande föräldraansvaret i synnerhet. Vi har helt enkelt för många föräldrar som inte klarar av att vara föräldrar, och det är hos föräldrarna som den främsta förändringen måste ske.

Barnen tar efter och påverkas givetvis av sina föräldrar under uppväxten. Därför är det ytterst viktigt att föräldrarna tar ansvaret för att vara sunda förebilder, i både ord och handling. Jag kräver inga moralpoliser eller pekpinnar, men däremot så tycker jag att det är fullt berättigat att kräva att människor som väljer att skaffa barn också skall ta sitt fulla ansvar som föräldrar.

Jag upplever det som att många föräldrar är konflikträdda, något som försämrar auktoriteten och tilltron. Jag tror att en bra förälder är en som vågar ta svåra beslut, sätta tydliga gränser, vara hård och rättvis samt vara väldigt kärleksfull, omtänksam och trygghetsingivande. Det är som sagt hos föräldrarna som förändringen måste ta sin början, och då måste även hela vuxenvärlden ta efter. Det är trots allt vår framtid detta handlar om, och inga barn eller ungdomar är värda att hamna i alkohol- eller drogmissbruk. Därför måste vi kämpa, kämpa tillsammans och aldrig ge upp.

ND inleder lokal kampanj efter våldtäkt

Torsdagen den 15 april våldtogs en blott 11-årig flicka i Hultsfred av en man som enligt uppgifter skall ha utländsk bakgrund och vara strax över 20 år gammal. Händelsen har kommit att skaka många Hultsfredsbor och många har uttryckt sin oro över den tilltagande otryggheten.

För att detta inte skall bli ytterligare ett fall som glöms bort och endast återfinns i framtida statistik så väljer vi i Nationaldemokraterna att starta en kampanj för att väcka en debatt om sexualbrott och åtgärder i lagstiftningen.

Vill du hjälpa till i kampanjen? Hör av dig till rasmus-blogg@hotmail.com

Nedan följer delar ur pressmeddelandet – Kampanj för ändrad lagstiftning.

Nationaldemokraterna vill inte bara se hårdare tag rent straffmässigt mot denna form av brott. Vi vill även göra det möjligt för barnfamiljer att få reda på om det bor dömda pedofiler i deras närområden, just för att förebygga brott. Detta är enligt svensk lag förbjudet i dag då det klassas som förtal att informera om dömda grova sexualbrottslingar.

Nationaldemokraterna vill också göra det möjligt att direkt utvisa sexualförbrytare med utländsk härkomst. Genom att begå brott av detta slag så har man förbrukat sin rätt att vistas i Sverige under all framtid.

Rasmus Gårdebrink, ordförande för Nationaldemokraterna i Vimmerby, kommenterar:
- I kölvattnet av det moderna och mångkulturella samhället så går vi mot en allt otryggare tillvaro. Detta är inte någon önskad utveckling och vi tänker inte sitta passivt och titta på när detta sker. Vi tänker agera och därför startar vi nu en kampanj där vi med flygblad och aktioner vill lyfta fram denna fråga till debatt.

- Nationaldemokraterna är ett familjevänligt parti som sätter stor vikt vid medborgarnas trygghet. I denna fråga så anser vi att barnen alltid måste komma i första hand. Flygblad är i dag beställda hos tryckeri och kampanjen kommer att påbörjas så fort dessa har anlänt.

PM – Kampanj för ändrad lagstiftning

Resultatet av en oansvarig politik och en blundande vuxenvärld

Vimmerbyborna har de senaste åren fått det bevisat för sig, genom undersökning på undersökning, att tillståndet i kommunen inte är som det bör. Lokalpolitikernas och vuxenvärldens ovilja till ansvarstagande har lett till en ohållbar situation som drabbat i synnerhet de yngre generationerna. Nu kommer det nya undersökningar som visar på att trenden håller i sig, samtidigt som de ansvarig har tagit på sig skygglapparna och vuxenvärlden är frånvarande.

År 2007 genomfördes en drogvaneundersökning i årskurs två på Vimmerby gymnasium. Undersökningen visade på att 16 procent hade använt narkotika under samma år, en siffra som mycket möjligt har ett betydande mörkertal. I dag är jag övertygad om att jag inte skulle bli kritiserad om jag hävdar att denna siffra har ökat i omfattning, kanske att siffran till och med har dubblats. Undersökningen visade även på att närmare 90 procent hade druckit alkohol under det senaste halvåret.

År 2008 visade det sig att var fjärde elev som gick ut grundskolan i kommunen skulle komma att göra det utan behörighet till gymnasiet. Främst handlade det om bristande kunskaper i kärnämnena.

Nyligen så kom det två olika undersökningar som visar på att den negativa trenden håller i sig i kommunen, och även dessa två undersökningar bevisar att de unga är utsatta i kommunen.

Den ena undersökningen är utförd av Folkhälsoinstitutet där man har låtit sjätteklassarna svara på frågor om bland annat nedstämdhet, koncentrationssvårigheter, bristande välbefinnande och mobbning. Resultatet säger att 12-åringarna i Vimmerby mår sämre än genomsnittet. Vimmerbys sjätteklassare ligger dessutom sämre till på nästan alla områden i jämförelse med andra sjätteklassare i Kalmar län.

Den andra undersökningen är gjord av Rädda Barnen och visar på en utbredd barnfattigdom. I kommunen finns barnfattigdom i var tionde Vimmerbyfamilj. Dessa undersökningar är bara en del av det som pekar på att de yngres rop på hjälp ignoreras och en kommun, vars befolkning mår dåligt och är missnöjda.

Barn och ungdomar lever i dag långt ifrån den värld som Astrid Lindgren förmedlade i sina böcker. I dag handlar det om missbruk, psykisk ohälsa, dåliga studieresultat etc.

I mars år 2009 genomförde Nationaldemokraterna i Vimmerby en omfattande kampanj för att informera om den rådande situationen på skolorna i Vimmerby. Detta efter ett större reportage i tidningen Nationell Idag där det kom fram en obehaglig bild av elevernas verklighet, en verklighet bestående av svenskfientlighet, skadegörelse, bråk och en ignorerande skolpersonal. Läs hela reportaget här och kampanjreportaget här

Vimmerby brukar benämnas som ”barnens stad”, något som uppenbarligen är väldigt missvisande med tanke på alla undersökningar som visar budskapets raka motsats. Missbruk, psykisk ohälsa, dåliga studieresultat etc. är bara några av de allvarliga problem som i dag återfinns bland de unga i Astrid Lindgrens hembygd, Vimmerby. Att situationen ser ut som den gör är inte vidare överraskande, då kommunens ansvariga politiker tycks glömma kommuninvånarnas välbefinnande, inte minst de unga. Det är även tydligt att det finns ett bristande ansvar från vuxenvärlden, men om varken de etablerade politikerna eller vuxenvärlden bryr sig, vem skall då ta ansvaret?

Nationaldemokraterna har länge påtalat att situationen bland kommunens yngre generationer är allvarlig och måste åtgärdas väldigt snart. Dock så finns vi inte representerade i kommunfullmäktige ännu, vilket har medfört att vi inte har kunnat påverka på ett bra sätt.

Vi har tagit fram en rad olika punkter för att komma till rätta med barn och ungdomars situation i Vimmerby. För oss är barn och ungdomar framtiden, och framtiden kan vi inte negligera. Vi vill bland annat sätta in kraftfulla insatser för att förebygga missbruk och psykisk ohälsa genom att erbjuda snabb och professionell hjälp. Vi vill även utöka antalet fältarbetare, psykologer, vuxna i barn och ungdomars miljö och se en större samverkan mellan vuxenvärldens olika komponenter.
Inom en snar framtid kommer vi att presentera vårt politiska program för Vimmerby kommun. I vårt program kommer vi bland annat lägga fram vår politik för att främja ett Vimmerby som verkligen kan kalla sig för ”barnens stad”. Håll till godo!

Relaterat:
Tidigare blogginlägg - En generation i rop på hjälp - men vem skall hjälpa den?

Förtydligande om könsrollerna

Detta var först tänkt som ett svar på en kommentar, men eftersom att det blev ett relativt långt svar så väljer jag att publicera det som ett inlägg. I detta inlägg försöker jag förklara min syn på könsrollerna.

Män och kvinnor är av naturen olika och detta kommer i uttryck bland annat i fysiken, mentaliteten, utseendet, beteendet etc. Självklart så är inte detta helt konsekvent, utan både män och kvinnor kan kliva in på det motsatta könets territorium i en viss utsträckning. Detta är inte speciellt konstigt, men det bör inte uppmuntras som det gör i dag. Vilka egenskaper som sedan efterfrågas av det motsatta könet varierar säkert från individ till individ, men jag tror ändå att det finns vissa grundläggande egenskaper som önskas av majoriteten.

I Norden har kvinnan alltid haft en respekterad och aktad roll i samhället, inte minst i det fornnordiska samhället. Både mannen och kvinnan kände till sina roller, de var trygga i dem och respekterade dem. Detta bör vi självklart bibehålla, speciellt i en tid då staten och andra grupper försöker slå sönder och förneka könsrollerna. Medierna vill förmå våra kvinnor att visa sin kvinnlighet på, enligt mitt tycke, fel sätt. Samtidigt har vi olika invandrargrupper som inte har samma respekterande syn på kvinnan som vi nordbor har, eller bör ha.

När det gäller könsrollerna så har naturen gett oss olika uppgifter, tex. när det gäller fortplantningen som är ett bra exempel på hur vi kompletterar varandra. Kvinnan har fått grundansvaret redan från början då det är hon som bär på barnet i nio månader, hon föder barnet och hon bör även vara den som tar det största ansvaret i barnets första levnadsperiod. När kvinnan gör detta så ser mannen till att beskydda och försörja sin familj eftersom att han är man och förhoppningsvis tar det manliga ansvaret på allvar.

Vidare så är det fördelaktigt om det sedan fortsätter på detta sätt. Alltså att kvinnan har ett större ansvar när det gäller barn, hem etc. och mannen har ett större ansvar vad gäller beskydd och försörjning etc.

Jag vill dock poängtera att jag inte menar att det måste vara på detta sätt, utan snarare att det är mer fördelaktigt med tanke på könsrollerna. Jag skulle se det som positivt och nödvändigt om samhället strävade efter en riktning där män är män och kvinnor är kvinnor. Sedan bör hela familjeansvaret bygga på ett samarbete mellan mannen och kvinnan efter bästa förmåga. Jag är inte av den åsikten att kvinnan skall ta allt ansvar i hemmet, självklart inte och jag vill inte ha en strikt mall som alla skall följa.

Det jag vänder mig emot i dagens samhälle är att staten, vissa ideologier och proffstyckare medvetet vill luckra upp dessa roller som har skapats av naturen. Könsrollernas motståndare hävdar bland annat att skillnaderna beror på sociala konstruktioner, alltså att omgivningen är helt avgörande för vilken roll vi träder in i. De förnekar att det finns naturliga skillnader mellan könen och därför håller man nu på att experimentera med genuspedagogik. Med genuspedagogiken vill man vända naturen upp och ned genom att uppmuntra flickor att göra typiska pojksaker och tvärtom. Av hela denna hysteri av förnekelse anser jag att samhället blir förvirrat och instabilt. Jag kan även tänka mig att det leder till osäkerhet och depressioner samt att detta är en starkt bidragande orsak till att så pass många separerar i dag.

För att kvinnorna skulle kunna ta steget ut på arbetsmarknaden så krävdes att någon annan tog hand om barnen. Då blev det helt plötsligt staten som skulle uppfostra våra barn och just nu bedrivs genuspedagogiken för fullt på skolorna och regeringen avsatte pengar så att alla kommuner skulle kunna utbilda minst en genuspedagog. Min åsikt är att barnen bör uppfostras av sina föräldrar i största möjliga mån, inte av en stat som i dag i mångt och mycket indoktrinerar våra barn med förvridna värderingar. För mig som nationalist är familjen grunden i samhället och enligt mig så sköts familjen bäst av en riktig man och en riktig kvinna, som kompletterar varandra på ett respekterande och kärleksfullt sätt.

Hur som helst så är jag av den uppfattningen att män och kvinnor bör respektera sina könsroller och jag motsätter mig starkt att staten i dag använder subventioner, kvoteringar och tvång för att medvetet slå sönder könsrollerna. Vi kan även se samma scenario när det gäller andra saker. Tex. så ställer man kön mot kön, folk mot folk, klass mot klass osv. Detta är galenskap då vi istället bör sträva efter en folkgemenskap som omfattar hela folket, inte splittra det.

Könshysterin fortsätter

I dagens normupplösande samhälle tycks det ha uppstått en tävlan om vem som kan komma med de mest förvirrade av förslag. Könsrollerna skall luckras upp, män skall vara kvinnor och kvinnor skall vara män. Radikalfeminismens irrläror och genuspedagogiken har trängt sig allt längre in i det svenska folkhemmet.

Ett av de senaste tillskotten i könsdebatten är frågeställningen om det verkligen bara finns två kön, alltså män och kvinnor. Kan det möjligen finnas ett tredje kön? Enligt Vänsterpartiet så är det tydligen uppenbart att det finns det och man vill nu införa ett tredje kön i lagstiftningen. En motion har lagts till partiets kongress i början av maj och den har bifallits av partistyrelsen.

Det nya könsneutrala begreppet ”hen” är tänkt att användas, av människor som varken känner sig som män eller kvinnor, vid tex. arbetsintervjuer. Det intressanta i det hela är att det kyrkliga studieförbundet Sensus, med kopplingar till bland annat Svenska kyrkan, redan har infört detta. Kopplingen till gud som förklarade människorna som man eller kvinna tycks ha glömts bort.

Personligen så anser jag att denna debatt är överflödig och att vi bör respektera de grundläggande könsrollerna och se dem som något positivt. Det finns ingen anledning att förvirra människor än mer, speciellt inte barn och ungdomar, med denna könshysteri.

Män och kvinnor är olika och tillsammans kompletterar de varandra för att skapa ett långsiktigt och hållbart samhälle.

Jag vill ha ett samhälle där män får vara män, och kvinnor får vara kvinnor. Jag tror inte på ett helt jämlikt samhälle mellan alla grupper, inte heller mellan könen. Vi är olika och tillsammans kompletterar vi varandra. Detta betyder inte att jag nedvärderar vare sig männen eller kvinnorna.

Som nationalist ser jag till helheten, jag vill inte splittra folket i olika grupper. Jag vill ha en stark folkgemenskap där det är naturligt att människor accepterar och tar hand om varandra oavsett kön, ålder, social status, storlek på plånboken etc. Detta betyder att jag inte är feminist eftersom jag anser att män och kvinnor skall komplettera varandra, inte gå i konflikt med varandra. För mig som nationalist är familjen grunden i samhället och enligt mig så sköts familjen bäst av en riktig man och en riktig kvinna.

Replik på Peter Högbergs blogginlägg om vårdnadsbidraget

Den 4 maj skriver socialdemokraten Peter Högberg ett inlägg på sin blogg angående vårdnadsbidraget och mitt tidigare inlägg om vårdnadsbidraget.

Att Högberg inte stödjer införandet av vårdnadsbidraget är inte så konstigt då sossarna gått ut och skrikit sina vanliga klyschor om att det skulle lura en kvinnofälla bakom varje vårdnadsbidrag. Istället har sossarna vurmat för feminism istället för att satsa på en sund och hållbar familjepolitik som gynnar alla familjer oavsett inkomst.

Men sossarna kanske föredrar en ostabil familjesituation där föräldrarna inte får tillräckligt med tid tillsammans med sina barn. En situation där föräldrarna inte kan ge sina barn tillräckligt med trygghet och kärlek. En situation där familjer splittras och trasas söner. Det är precis detta som är resultatet av flera års socialdemokratisk familjepolitik.

Högberg menar också på att vårdnadsbidraget skulle vara till för ”välbeställda hemmafruar”. Detta är något som Högberg helt har tagit ur luften då ett införande av vårdnadsbidraget kommer att gynna alla och speciellt låginkomsttagare, men framförallt barnen. Genom vårdnadsbidraget får även låginkomsttagare chansen att ta hand om sina barn i hemmet. Något många har saknat och ser vi till en sifo-undersökning från 18-20 april år 2006 så anser 64 % att föräldrar skall ha möjligheten att vara hemma med sina barn. 27 % anser att det inte skall vara möjligt. Detta bevisar klart och tydligt att det finns ett folkligt stöd för att införa vårdnadsbidraget.

Högberg verkar också oroa sig för finansieringen av vårdnadsbidraget som är beräknat till en kostnad av omkring en miljon kronor. Vart hans oro kommer ifrån är svårt att säga då kommunen kommer att gå med vinst om vårdnadsbidraget införs samt att det kommer att bli en viktig investering i våra barn.

En förskoleplats kostar totalt 8 400 kronor per månad. För två föräldrar som tillsammans tjänar 30 000 kronor blir det en självkostnad på 900 kronor per månad, medan kommunen subventionerar det resterande beloppet på cirka 7 500 kronor med hjälp av skattepengar.

Skulle en av föräldrarna istället ta hand om barnet i hemmet och erhålla vårdnadsbidrag så skulle kommunen tjäna totalt 4 500 kronor per månad då vårdnadsbidraget är på 3 000 kronor per månad.

Det eventuella bortfall som blir av obeskattad inkomst som uppstår då en familj väljer vårdnadsbidrag är således minimal. Ser vi dessutom till vilken investering det är för barnen att få tillbringa sina första år i en kärleksfull och trygg hemmamiljö så är det eventuella skattebortfallet obetydligt.

Men Högberg kanske föredrar några extra kronor i skattepengar än att ge föräldrarna möjligheten att vara hemma med sina barn under de första åren. Att kunna vara hemma med sina barn under de första åren bör vara en naturlig önskan av föräldrarna. Men det är en möjlighet som Högberg och hans partikamrater helt har blundat för då det enligt dem är viktigare att samhället sköter barnuppfostran – inte föräldrarna.

Vårdnadsbidraget skall införas i Vimmerby

Något som ligger mig varmt om hjärtat är familjepolitiken. Därför är det ett glädjande besked att Vimmerby kommun från och med den 1 januari år 2009 kommer att införa möjligheten för föräldrar att själva välja vårdnadsbidraget som ett alternativ när det gäller omsorgen för sina barn.

Under en längre tid har valmöjligheten när det gäller val av barnomsorgsmodell varit begränsad för många föräldrar. Detta är något som speciellt har drabbat låginkomsttagare då dessa inte har haft råd att ha en av föräldrarna hemma helt utan inkomst. Trotts att föräldrarna har velat uppfostra barnen i hemmet så har staten varit där och inskränkt i deras frihet att själva välja över vilken omsorg som passar dem och deras barns bäst.

När det gäller barnomsorg så bör det vara en rättighet att som förälder kunna välja vilken modell som är bäst. Det bör finnas alternativ och det ena utesluter inte det andra. Vissa föräldrar kanske föredrar att sätta sina barn på dagis medan andra kanske föredrar att vara hemma med sina barn. I ett fritt samhälle bör dock friheten finnas att själv välja omsorg för sina barn. Många föräldrar känner dessutom att dem har för lite tid tillsammans med sina barn medan de är små.

Istället har politikerna nästintill tvingat föräldrarna att låta samhället ta över föräldrarollen när det gäller uppfostran av de nya generationerna. Resultatet av denna familjepolitik eller snarare situationen för dagens barn och ungdomar med depressioner, alkohol, droger, mediala problem, självmord, rotlöshet etc. är inte vidare uppmuntrande och därför bör nya alternativ pressenteras.

Den tidigare socialdemokratiska regeringen nonchalerade helt de tusentals namnunderskrifter från svenska föräldrar som ville ha rätt till vårdnadsbidrag. Ett system konstruerades där barn på dagis subventionerades med skattepengar till närmare 100 % samtidigt som föräldrar som valde att vara hemma med barnen inte fick ett öre av dessa pengar.

Funderingar har yttrats kring hur mycket det skulle komma att kosta kommunen att införa vårdnadsbidraget. Personligen anser jag att det bör avsättas pengar till samtliga föräldrar som vill ha vårdnadsbidrag då det handlar om vår kommande generation. Skulle det visa sig att det skulle handla om för mycket pengar så är mitt förslag att sänka lönerna för politikerna i kommunen.

Leve vårdnadsbidraget!